”Ljus är ingenting förrän det träffar något annat”

Hon kom till Stockholm från Oslo på 80-talet med målet att bli fotograf. Istället blev det ljuset som fångade henne och de senaste decennierna har hon satt sin prägel på föreställningar vid Europas mest prestigefyllda teatrar och operahus. För Tidskriften OPERA berättar ljusdesignern Ellen Ruge om franska hierarkier, historieberättande och konsten att tänka som en man.

I en barockträdgård med välansade buxkbomshäckar spelar några ungdomar badminton med graciösa rörelser. Intill, vid en av stenstatyerna, har den till åren komna Ercole (basbarytonen Andreas Wolf) slagit sig ner för att kontemplera över sin åtrå till den unga Iole – som i sin tur är förälskad i hans son Hillo. Ljuset från strålkastarna i ljusriggen följer karaktärerna på scenen och skapar ett sken av solvarm sommardag. I dunklet på publikläktaren sitter ljusdesignern Ellen Ruge vid kontrollbordet och gör noteringar på sin laptop. 

Två dagar före generalrepetition av Ercole Amante på Opéra Bastille i Paris träffar jag Ellen på en bar i Belleville, mellan hennes tillfälliga arbetsplats och den lägenhet hon lånar av en vän i Montmartre. Hon är klädd i en mörkblå tröja, matchande byxor och vita gympaskor. Bakom sig har hon två ”helvetesdagar” som börjat klockan åtta på morgonen och avslutats vid elvatiden på kvällen. Allt för att tillsammans med det konstnärliga och tekniska teamet få klart de sista justeringarna inför premiären av den italienska barockoperan, skriven av Antonia Bembo (1643–1715) och i regi av Netia Jones, som aldrig förr har getts i Europa. 

– Det är en väldigt hög nivå på alla som arbetar på Parisoperan, men det är samtidigt en mer hierarkisk miljö än vad jag är van vid. Såhär nära inpå premiären är det en ganska spänd och stressad stämning, säger hon och tar en klunk av sin café allongé. 

– På plats i operahuset har man inte alltid tid att testa olika lösningar; mitt jobb handlar mycket om att fatta beslut – beslut som bygger på erfarenhet och kunskap. 

Ellen beskriver det som att hon spelar i flera olika band. Under sina år i branschen har hon kommit att bygga nära relationer till regissörer, scenografer och koreografer som hon återkommande arbetar med. I nuläget har hon en handfull sådana band som hon reser med till teater- och operahus i främst Norden och Europa men även längre bort. Hon har gjort ljussättningar på scener i såväl New York som Peking och Havanna. I nästan alla fall är det regissören eller scenografen – inte operahuset – som hör av sig och vill ha med henne i ett projekt. Så gick det även till inför Ercole Amante. Netia Jones frågade Ellen om hon var intresserad i samband med att de gjorde Peter Grimes på Göteborgsoperan i början på 2025. 

– Ercole Amante är en härlig opera, full av gudar och brutaliteter. Men eftersom dekoren innehåller en stor mängd kraftfulla videoprojektioner som lätt tar över bilden har jag som ljussättare haft en utmaning; det har varit svårare att jobba med subtila uttryck.  

När vi ses i slutet på maj – en dryg vecka före premiären – är ljussättningen i princip helt klar. Alla ljusbyten – för Ercole Amantes dryga tre timmar handlar det om cirka 150 stycken – ligger som egna ljusbilder i kronologisk ordning i det datoriserade ljusbordet, redo att tryckas fram i realtid av en ljusbordsoperatör. En ljusbild är en kombination av ljuset från ett hundratal lampor som är riktade mot olika sångare och föremål på scenen. Till den här operan har Ellen även sett till att få installerat integrerat ledljus i olika scenografielement, bland annat i Ercoles säng och Giunones tempel. 

– Varje lampa har en färg, form och ett särskilt mål de träffar som jag har bestämt. På plats i operahuset har man inte alltid tid att testa olika lösningar; mitt jobb handlar mycket om att fatta beslut – beslut som bygger på erfarenhet och kunskap. 

Framförhållningen för ett operauppdrag är i regel minst ett år, oftast längre, och Ellen förbereder en stor del av ljussättningen framför datorn i sitt arbetsrum hemma på Södermalm. Hon börjar med att läsa på och lyssna in sig på verket. Sedan – med libretto, noter och skisser på scenografi och kostymer framför sig – arbetar hon fram hur ljusriggen och varje ljusbild ska se ut för att bära berättelsen framåt. 

– Varje operahus har en fast ljusrigg med en massa strålkastare med olika egenskaper. Under förarbetet för jag en dialog med scenografen så att hen till exempel inte placerar en vägg olyckligt i förhållande till den fasta riggen. Jag ber också om extra lampor som är speciellt anpassade till just min produktions scenografi för att kunna sätta en egen prägel på ljuset som skapas.

För Ercole Amantes räkning har hon tagit sig till Paris en gång i november och fyra gånger under våren för att jobba med verket i först repetitionssal och sedan på scenen inne på teatern, tillsammans med resten av teamet. Då det rör sig om blixtvisiter har hon till sitt stora nöje nyligen upptäckt motorcykeltaxi från flygplatsen. Väskan spänns på och sedan sitter hon bakom chauffören som sicksackar sig förbi köerna på motorvägen. På 20 minuter är hon framme vid operan.

– Tiden på scenen är helig eftersom man har så lite av den. Numera känner jag mig väldigt trygg i det jag gör – jag kan mitt instrument till hundra procent och litar på min egen process. Men det har tagit lång tid att komma till den känslan; idag är jag 65 år och jag började med det här när jag var 25. Det är en hård värld och även om jag är rätt tuff så har jag också varit mycket rädd genom åren. 

Vad har du varit rädd för?

– För att göra fel eller för att inte klara uppgiften. Jag har alltid varit frilans och som frilans måste jag leverera ett bra jobb varje gång – jag kan inte göra bort mig. När jag var yngre var jag ibland rädd för att försvara mina idéer i teamet och riskera att få höra att mina idéer var dåliga. I takt med att jag har blivit äldre har jag skaffat mig en sköld som gör att jag vågar skapa och komma nära konsten utan att vara rädd för att det inte ska bära. Jag försöker tänka som en man och jag kan numera freda mig själv och min inre process.  

Hur tänker man som en man?  

– Min uppfattning är att män oftare säger ja till saker trots att de inte vet hur man gör, medan kvinnor har en större tendens att tveka och tvivla – trots att de kanske är kompetenta nog. Ljusdesign är en mansdominerad bransch och man måste tänka som en man om man ska ta sig fram. Jag har haft turen att få möjlighet att jobba i många intressanta sammanhang och med bra regissörer – och har alltid tackat ja, även om jag ibland har varit rädd för att inte vara bra nog. 

Vi beställer in friterade zucchiniblommor och backar bandet – till tiden innan en karriär som ljusdesigner alls fanns på kartan. Ellen föddes i Oslo 1960 och växte upp i ett 1860-talshus med trädgård mitt i stan med sina föräldrar och två syskon. Hennes mamma var statsvetare och aktiv i IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Pappa var matematiker. Ellen beskriver det som ett fritänkande och radikalt hem. Skolan hade hon en minst sagt ljummen relation till men tog trots allt studenten – vid ett fritt gymnasium som hennes pappa hade varit med att starta. Ett tag funderade hon på att läsa juridik men valde istället en folkhögskola med inriktning ”form och rörelse”. 

– Det blev ett underbart år där jag tog piano- och gitarrlektioner, målade och fick testa på fotografi.

Det senare fastnade hon för och när klassen åkte på en studieresa till Stockholm bestämde hon sig för att hon ville gå på fotoskola där. Hon flyttade dit 20 år gammal och har varit staden trogen sedan dess. Efter ett halvårs fotoutbildning började hon hanka sig fram som fotograf och jobbade extra som krokimodell på ”Grundis”, Grundskolan för konstnärlig utbildning. En dag följde hon med en vän som jobbade på Turteatern i Kärrtorp. Där fick Ellen chans att praktisera som tekniker och hon lärde sig att skruva kabel, köra ljusbord och rigga och rikta lampor. Efter att ha jobbat gratis en tid blev hon anställd – som enda tjej i ett gäng av grabbar.

– När jag insåg vad jag kunde skapa med ljusets hjälp drabbades jag av en sådan wow-känsla – det var magi. Så jag släppte fotograferandet och tackade ja till alla ljusuppdrag som kom i min väg. Då, på 80-talet, var det ett otroligt rikt kulturliv i Stockholm med en massa fria teatrar. 

Hon började även jobba med modern dans med koreografer som Kenneth Kvarnström och den idag bortgångne koreografen Per Jonsson som kom att öppna hennes ögon för ”det gudomliga i danskonsten”. Senare träffade hon Mats Ek som hon har samarbetat med i många produktioner genom åren. Den första operan hon ljussatte var Kärleken till de tre apelsinerna på Folkoperan, med premiär i februari 1997. Därefter blev hon engagerad av den norske regissören Ole Anders Tandberg att göra ljus till Den Brinnande Ängeln som blev hennes debut på Kungliga Operan. Med honom arbetade hon även senare på Deutsche Oper i Berlin. Den nytillträdde operachefen Tobias Theorell är en annan av hennes återkommande ”bandmedlemmar”. De träffades på Unga Klara redan på 90-talet. 

– Det speciella med opera är den fantastiska musiken, det storslagna och den enorma kraft som kommer med att det är så många människor som jobbar ihop. Jag har ingen direkt operafavorit men min mamma – som har varit min stora supporter genom alla år och som tyvärr gick bort i höstas – lyssnade mycket på Mozart. Det tycker jag också om att göra och det får mig att känna mig nära henne. 

– Verk kan tolkas på så många olika sätt och jag försöker alltid hålla mig uppdaterad genom att konsumera mycket samtidskonst och litteratur. Jag bygger mitt inre referensbibliotek.

En milstolpe i karriären ägde rum 2016. Då ringde Kasper Holten, vid tidpunkten chef för Royal Opera House i London, och frågade om hon ville göra ljuset till The Turn of the Screw – på La Scala i Milano.

– Jag minns att jag tänkte att det kommer att vara hemskt att som kvinnlig ljusdesigner göra entré där. Det var dessutom en svår dekor att ljussätta. Men jag tänkte som en man och tackade givetvis ja. Och till skillnad från vad jag hade fruktat blev jag jättefint bemött. Det blev en väldigt positiv upplevelse. 

Sedan dess har hon dock gjort en insikt: att vara på ett prestigefullt operahus innebär i grunden samma arbete som på ett mindre ställe – du har bara kortare tid på dig och verkar i en tuffare miljö. Således är det inte alltid lika eftersträvansvärt som det först kan framstå.

– Jag har insett att det inte är på de största operahusen jag kommer att göra mina finaste arbeten. Däremot är det en bekräftelse att jag klarar av den miljön – att jag inte bryter ihop under stor press, att jag håller för trycket och blir klar i tid.  

Vad är det med ljusdesign som tilltalar dig?

– Jag är egentligen inte så intresserad av ljuset i sig – jag är intresserad av berättelser och trivs bäst när jag får vara med från början i ett projekt. Inför ett nytt uppdrag marinerar jag mig i verket. Sedan träffar jag regissören och vi pratar om vad vi vill lyfta fram. Figaros bröllop, som nyss hade premiär på Den Norske Opera i Oslo, har jag exempelvis gjort vid tre olika tillfällen och varje gång har det blivit något helt nytt. Verk kan tolkas på så många olika sätt och jag försöker alltid hålla mig uppdaterad genom att konsumera mycket samtidskonst och litteratur. Jag bygger mitt inre referensbibliotek.

Vilken betydelse har ljuset för ett sceniskt verk?

– Ljus är ingenting förrän det träffar något annat – om så bara lite rök. I det ögonblicket får det form, färg och innehåll. Mitt arbete är heller ingenting i sig själv – det blir något först i mötet med allt det andra: sångarna, musiken, scenografin, kostymerna och berättelsen. Samtidigt försöker jag skaffa mig ett språk och en penna så att man kan känna igen mitt arbete när man ser det. Ibland händer det att någon kommer fram till mig efter en föreställning och säger: ”Jag såg på ljuset att det var du som hade gjort det”. Det känns väldigt roligt. 

Vad skulle du säga är ditt signum? 

– Jag åker aldrig på mässor och tittar på nya strålkastare – jag är inte intresserad av stora effekter och är inte heller särskilt bra på den typen av uttryck. Det som fascinerar mig är att med ljusets hjälp lyfta berättelsen. Jag inspireras av hur impressionisterna jobbade med skiftningar i ljuset för att ge liv till motivet och försöker se till så att ljuset hela tiden smyger med, inte tar över eller stjäl fokus. Tanken är att du som betraktare inte riktigt ska upptäcka övergångarna – de bara uppstår.

Du har förärats flera priser för ditt arbete. Hade du i början av din karriär kunnat föreställa dig att du en dag skulle resa mellan världens främsta scener för din ljusdesign?

– Nej, nej, jag hade inga sådana tankar. Jag har bara jobbat på och tagit alla chanser som har dykt upp. När jag var 30 år och fick min dotter Emma tog jag med henne och ammade under ljussättningspassen. Trots att jag har två barn har det aldrig funnits på kartan för mig att begränsas eller sakta ner. Mitt arbete har verkligen varit mitt liv och jag känner att jag bara vill fortsätta att utvecklas. 

Efter Ercole Amante återvänder Ellen till Stockholm för Tartuffe på stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern. I augusti vankas Tosca – som hon redan har gjort ljuset till för Folkoperan och Norrlandsoperans räkning – på utomhusscenen i Dalhalla och i höst åker hon till Japan för att göra ljuset till baletten City Lights på New National Theatre i Tokyo. Men mitt i allt blir det sedvanligt en månad välbehövlig sommarledighet. Då alternerar hon mellan lantstället i Norge och gården på Gotland där hon håller på att bygga upp ett arboretum: en välkurerad samling udda, exotiska träd som hon har planterat själv. På gården tronar bland annat magnolior, fikonträd, mullbärsträd och ett persiskt silkesträd. 

– Om jag inte var ljusdesigner hade jag varit arborist. Jag älskar mina träd, pratar med dem och hänger små skyltar med latinska namn på dem. Det är min stora avkoppling. 

Text: Louise Fauvelle