Intervju: Ida Ränzlöv

– Jag tycker att konst ska vara relaterbar!

OPERAs Sören Tranberg intervjuade mezzosopranen Ida Ränzlöv över Skype. Hon är sedan 2018 engagerad vid Stuttgartoperan i Tyskland, där hon nyligen med stor framgång gjorde sin första Carmen. I höst debuterar hon på Kungliga Operan.

Har du musikaliskt påbrå?

– Nej, inte ett skvatt! Mina föräldrar älskar musik, så musiken har alltid varit närvarande, men ingen i familjen är aktiv utövare. 

När såg du din första operaföreställning?

– Jag såg Carmen som sjuttonåring på Arena di Verona under en bilsemester med min pappa och det var en stor upplevelse. Jag tänkte: det här vill jag lära mig, och på den vägen blev det.

Hur ser din utbildningsväg ut?

– Jag är född i Helsingborg, men vi flyttade till Stockholm när jag var sju-åtta år. Jag gick i Adolf Fredriks musikklasser och Stockholms Musikgymnasium. Sedan vidare på sånglinjen vid Vadstena folkhögskola under två år. Det är en fantastisk atmosfär där. Det var som att doppa tårna och känna efter om man bottnar, som ett test inför kommande utbildningar. Där fick jag sjunga mycket romanser. Jag rekommenderar alla som vill bli sångare att gå den utbildningen.

– Därefter följde tre år på Musikhögskolan i Malmö, där jag hade Britta Johansson som sånglärare. Under en produktion av La traviata lärde jag känna Jeremy Carpenter som uppmuntrade mig att söka till England. Vid Royal College of Music i London studerade jag i två år och tog min examen 2018. I England insåg jag fort att jantelagen inte existerar utanför Norden. Där kom jag i kontakt med många vassa armbågar, och jag lärde mig vikten av att känna sitt eget konstnärliga värde och tro på att ingen annan kan ge just det som jag ger. Som nyutexaminerad blev jag utsedd till Jerwood Young Artists vid Glyndebourne Festival. Där har jag sedan även sjungit Cherubin i Figaros bröllop.

– I England insåg jag fort att jantelagen inte existerar utanför Norden.

Under studietiden i London samarbetade du med dirigenten Ian Page och hans ensemble The Mozartists …

– Han är bra på att hitta unga talanger och låta dem medverka i konserter och inspelningar. Vi gjorde en cd-skiva, ”Sturm und Drang”, där jag sjöng ett par arior ur Glucks Paris och Helena samt arior av Haydn och Mysliveček. Den senare tonsättaren kände jag vid den tidpunkten inte alls till, och det var roligt att introduceras till ny repertoar.  

Sedan följde Operastudion på Stuttgartoperan …

– Jag blev antagen vid Operastudion 2018/19. Med kort varsel fick jag ersätta en sjuk gästsångerska och debutera som Rosina i Barberaren i Sevilla. Jag hade gjort rollen på Smålandsoperan i svensk översättning utan recitativ, så jag fick på mycket kort tid lära mig både den italienska texten och musiken. Varje kväll i två veckor framåt lärde jag mig scenerna som skulle repeteras påföljande dag. Det var nervöst men mina chefer trodde på mig mer än vad själv gjorde, och det gick ju vägen. I Stuttgart är repertoaren mycket bred, vilket jag tycker gynnar mig som sångerska. Castingchefen Boris Ignatov hörde mig när jag var nyutexaminerad och valde att satsa på mig och min karriär. I Stuttgart får jag göra både stora och mindre roller. Jag har också möjlighet att tacka nej till roller som jag inte tror passar mig, så jag förstår att jag har haft en otrolig tur med chefer som för en öppen dialog och vill utveckla sina sångare. 

Vilken roll har varit mest utmanande?

– Det är olika beroende på om rollen är tekniskt, dramatiskt eller psykologiskt svår. Hittills är Octavian i Rosenkavaljeren, som jag gjorde för första gången häromåret på Oper Frankfurt mot Maria Bengtssons Fältmarskalkinna, den största utmaningen i min karriär, kanske främst för att jag precis hade fått min dotter Iris tre månader tidigare. I höst ska jag göra Claire i Melancholia i Stockholm och det är en roll vars musik kräver mycket noggrann instudering, på grund av alla taktartsbyten.

Hur håller du dig i form?

– Som folk i gemen. Jag går långa skogspromenader, tränar på gym och dricker min grönsaksdrink. Innan ett sångpass krävs däremot både ordentlig fysisk och vokal uppvärmning. 

Vad har du på gång nästa säsong förutom debuten på Kungliga Operan?

– Jag är med i fyra produktioner i Stuttgart varav tre repriser: Rävhannen i Den listiga lilla räven, Hans i Hans och Greta, min första Idamante i Idomeneo samt Octavian i en nyuppsättning av Rosenkavaljeren. Idamante är nog den sångmässigt svåraste rollen som jag har gjort hittills. Den kräver mycket tekniskt arbete och, som all Mozart, ska låta väldigt enkelt. 

– I Stuttgart har jag bland annat fått göra Suzuki i Madama Butterfly, Orlofsky i Läderlappen och Jenny i Kurt Weills Staden Mahagonnys uppgång och fall. Den senare är snarare en skådespelarroll mer än en sångroll, vilket jag tyckte var väldigt roligt. Jag skulle gärna vilja sjunga mer ur Weills sångskatt. 

Du har fått både utmärkelser och stipendier. Vad har det betytt?

– Jag är ingen tävlingsmänniska och tycker det är svårt och märkligt att tävla i musik. Otroligt uppskattat och hedrande har det varit att få t.ex. Birgit Nilsson-stipendiet och Sixten Gemzéus stora musikstipendium. 

Har du några önske- och drömroller?

– Ja, några Wagnerroller som blir aktuella längre fram i karriären. Hittills har jag gjort Wellgunde i Rhenguldet och Andra nornan i Ragnarök. Jag vill gärna sjunga Venus i Tannhäuser och en annan drömroll, som ligger långt från Wagner, är titelrollen i Händels Xerxes. Sedan får jag se var rösten landar efter ytterligare fem-tio år. Det kanske blir en Amneris i Aida eller en Salome, beroende på. Två önskeroller har jag redan haft förmånen att få göra – Octavian och Carmen.

Du har också en bred konsertrepertoar. Är det något du vill utveckla?

– Det har blivit en hel del Mahler, till exempel Lieder eines fahrenden Gesellen och inom en snar framtid blir det också Das Lied von der Erde. Jag älskar att sjunga Lieder, men jag måste vara ärlig och säga att jag föredrar att spela en roll i en opera. Det är härligt att gå i någon annans skor i några timmar, särskilt någon som är långt ifrån mig själv. 

Vilka regissörer och dirigenter har betytt mest för dig hittills?

– Vår Generalmusikdirektor i Stuttgart, Cornelius Meister, har varit dirigent under flera av mina rolldebuter och jag har lärt mig mycket av att arbeta med honom. Även vår kommande GMD, australiensaren Nicholas Carter, som börjar säsongen 2026/27, ser jag fram emot att arbeta mer med. Sist vi jobbade ihop var när jag sjöng Cherubin i Figaros bröllop vid Glyndebourne Festival 2022. Även samarbetet med Peter Spišský på Confidencen har gett mig mycket, inte minst när vi gjorde Rameaus Dardanus.

– Jag älskar att sjunga Lieder, men jag måste vara ärlig och säga att jag föredrar att spela en roll i en opera. Det är härligt att gå i någon annans skor i några timmar, särskilt någon som är långt ifrån mig själv. 

– En av mina favoritregissörer är Axel Ranisch med sin underbara fantasi. Han bygger fantastiska sagovärldar för att underhålla sin publik. Han regisserar Rosenkavaljeren nästa säsong och tidigare jobbade vi ihop i Hans och Greta. Det känns som att vi har liknande vision för hur opera ska sättas upp. Jag tycker att konst ska vara relaterbar! Men just nu brinner världen runtomkring oss och jag vill gärna ge publiken något annat än det man ser på nyheterna varje dag.

Hur blir det med renoveringen och ombyggnaden av Stuttgartoperan som beräknas starta 2028? Operahuset är från 1912 och är en av de få tyska teatrar som klarade sig oskadd under andra världskriget. 

– Förhoppningsvis blir den av om det finns medel för det. Nu slukar ombyggnaden av Hauptbahnhof alla ekonomiska resurser. Operahuset är vackert men behöver renoveras. Varje gång vi spelar en tekniskt avancerad produktion, som t.ex. Nixon in China undrar vi om scentekniken ska hålla.

Hur är det att bo i Stuttgart?

– Vi har precis flyttat ut från stan och bor numera nära skogen, vilket passar oss perfekt. Det är mycket som är bra med att bo i Tyskland, men visst saknar min man som är engelsman och jag Sverige och England. 

Hur är operapubliken i Tyskland?

– Operan här är en stor del av populärkulturen, till skillnad från i Sverige. Det är så att säga ”normalt” att tycka om opera här och vi har nära kontakt med publiken. Efter en föreställning går vi nästan alltid till operans restaurang, som också är öppen för publiken, och pratar med kvällens besökare. 

Vill du sjunga mer i Sverige?

– Ja självklart, det tror jag att alla svenska sångare vill, men arbetstillfällena är få i jämförelse med Tyskland och fast anställning existerar inte riktigt på samma vis. Jag skulle naturligtvis gärna vilja sjunga på fler operascener i Sverige. Stockholmsdebuten i höst är en dröm som går i uppfyllelse!

Sören Tranberg