De flesta av mina resor leder till en salong. Där väntar som oftast en premiär, en debut eller ett nytt operahus för någon av agenturens artister. Betydligt mer sällan går resan till en konferens, och det ska mycket till för att få mig att byta ut operasalongen mot ett konferensrum. Det var dock precis det som förde mig till Bologna för årets OMAI-konferens, som tacksamt nog var förlagd till det anrika Accademia Filarmonica di Bologna. Väl hemma efter intensiva dagar dröjer sig tanken kvar vid hur snabbt operabranschen har förändrats de senaste åren.
Opera Managers Association International, OMAI, föddes under pandemin 2020 när kulturlivet stängde ner över en natt. För operabranschen uppstod inte bara en ekonomisk kris utan även en existentiell sådan. Produktioner försvann, kontrakt pausades och många sångare stod plötsligt utan arbete och framtidsutsikter. Ur detta växte behovet av en gemensam internationell plattform fram, inte bara för akuta frågor utan för en starkare kollektiv röst för yrkeskåren.
”I Bologna fick jag uppleva mitt livs första speed dating, med intendenter och castingchefer som samtalspartners.”
Operavärlden förknippas ofta med det storslagna: premiärkvällar, applåder och magi på scen. Då glömmer man lätt att varje framträdande bygger på långsiktigt arbete präglat av planering, strategi och relationer i en komplex bransch. Agentens roll sträcker sig långt bortom att ”boka jobb” och omfattar arbete som rådgivare, förhandlare och strategisk partner. Detta arbete kräver förmåga att navigera mellan olika länders villkor, kulturella värderingar och förväntningar. Det handlar lika mycket om att förstå människor och sammanhang som att förstå regelverk och strukturer.
Det som gjorde starkast intryck i Bologna var känslan av gemenskap. Konkurrensen finns där som grund, men också en insikt om att branschen är beroende av samarbete. Konkurrerande agenturer bidrar till varandras utveckling genom att dela kunskap och erfarenheter, vilket visar att vissa frågor är större än den enskilda aktören.
I Bologna fick jag också uppleva mitt livs första speed dating, med intendenter och castingchefer som samtalspartners. Rummet fylldes snabbt av korta möten som avlöste varandra, där introduktioner hann glida över i frågor och snabba nedslag i respektive verklighet. Under dessa intensiva minuter hann vi utbyta idéer, diskutera perspektiv och få en inblick i varandras arbetsprocesser. Även om formatet var tidspressat fanns det inget avvaktande i rummet. Snarare tvärtom. Varken agenter eller castingchefer är särskilt lågmälda när de väl får chansen att tala om opera. Det var högt i tak, starka åsikter och en påtaglig energi i samtalen där varje nytt möte snabbt hittade sin egen ton och sitt eget tempo.
Det riktades även fokus mot yrkets mer personliga dimensioner. En workshop i mental coaching för operamanagers belyste de psykologiska krav som följer av ett arbete präglat av ansvar och högt tempo.
Många samtal under konferensen kretsade kring framtiden. Hur byggs hållbara karriärer för sångare i en tid med större utmaningar än någonsin? Hur skyddas konstnärlig kvalitet när anslag minskar och ekonomiska ramar stramas åt?
Även om Bologna väckte många tankar fanns det också annat som gjorde avtryck: den italienska förmågan att göra en enkel måltid till en föreställning i sig, och det faktum att det visade sig vara förvånansvärt svårt att lämna staden utan ett visst överintag av mortadella.
”Det visade sig vara förvånansvärt svårt att lämna staden utan ett visst överintag av mortadella.”
På vägen hem till Sverige återkom tanken till varför opera fortsätter att fascinera mig. Det är rösten som är kärnan, den mänskliga rösten som bär fram det som inte går att formulera i ord och som når bortom språk och tid. Opera är samtidigt aldrig en enskild prestation. Den uppstår i mötet mellan människor när olika erfarenheter, perspektiv och kompetenser får samspela. Kanske är det just där, i det gemensamma skapandet, som operans verkliga kraft och fortsatta förmåga att beröra finns.
Organisationer som OMAI har fått en mer central roll i en dynamisk och föränderlig bransch. De skapar forum där branschens möjligheter och utmaningar kan diskuteras gemensamt. Kanske är det där något avgörande sker, i insikten om att en internationell bransch inte bara är ett system av konkurrens utan ett nätverk av ömsesidigt beroende.
I en tid där mycket i världen känns forcerat, splittrat och kortsiktigt finns det något nästan trotsigt i operans långsamma fördjupning – i den mänskliga rösten och dess förmåga att beröra. Trots alla utmaningar branschen står inför är det just där tankarna landar: i vikten av kommunikation, lika närvarande i arbetet bakom scenen som i det levande mötet mellan sångare och publik.
Elisabeth Haglund
Manager och delägare i Braathen Artist Management