Frun tog en väninna med sig och åkte till Norrköping. Där gavs ett konsertant framförande av Leoncavallos Pajazzo med fina sångare som Frun upplevt flera gånger på Stockholmsoperan: Vera Talerko, Jeremy Carpenter, Tobias Westman och David Risberg. Och den charmige italienske maestron Pier Giorgio Morandi har hon njutit till många gånger på samma scen i olika italienska verk. Så Frun hade en högtidsstund tillsammans med väninnan och den suveräna orkestern i Norrköping.
Som hennes trogna läsare vet är Frun också deckarfantast. En av hennes favoriter är H.-K. Rönbloms Skratta, Pajazzo och den satt hon och tänkte på där i Norrköpings konserthus. Utan att spoila något är en viktig faktor för upplösningen att tenoren som det handlar om i boken är allergisk mot hästar och därför alltid undvikit att sjunga Canio i Pajazzo. I början dras nämligen teatersällskapets stora vagn alltid in av en häst. Men Frun vet att beslå Rönblom med ett faktafel: återigen har hon konsulterat sitt datorkunniga barnbarn, som ju lärt henne att googla men nu också lärt henne att använda AI. Och enligt sistnämnda program ska det alltid vara en åsna, inte en häst.
Frun minns ju många gånger som det har använts levande djur på scenen, men nu var det länge sedan de synts till. Det kanske inte är tillåtet längre? Hon minns så väl hur Edith Thallaug red in till arenan som Carmen i Ponnelles uppsättning på en liten häst – eller var det en åsna? Frun har också fått berättat för sig att litet senare på 70-talet användes en levande häst i Bournonvilles balett Toreadoren. Den hästen hade varit så duktig, men ändå beslutades det efter några föreställningar att byta ut den mot en fejkad märr med två statister i – en fram och en bak. Dessa statister såg dock knappt någonting, så när det blev dags att rida in i slutscenen navigerade de helt fel och brakade in i en låg ljusramp som exploderade. Publiken trodde att det var ett effektfullt slutfyrverkeri innan ridån gick ner.
Så det är kanske bättre att använda levande djur? Knappast om man får tro alla incidenter som AI presenterar, och i det fallet är Pajazzo svårslagen – det är till och med ett verk som scenarbetare världen över bytt historier med varandra om, vilket hus som haft den mest olydiga åsnan. Och åsnor är som bekant envisa och därmed svåra att regissera. På Metropolitan, som var den första scen som kopplade ihop Cavalleria rusticana med Pajazzo – vilket skedde redan året efter urpremiärens 1892 – tycks många missöden ha skett med åsnan. En stor Canio där på 1950-talet var Richard Tucker. Han lär knappt ha hunnit komma in på scenen för att leverera sin entréaria, förrän åsnan lättade på trycket. Den arme Tucker fick trippa omkring på scenen för att undvika alla pölar som hade uppstått.
”Åsneöronen for all världens väg så alla kunde se att det var en ponny.”
Många åsnor har vägrat att gå in på scenen, så det stackars skådespelarsällskapet – fyra solister – har i stället tvingats skjuta på vagnen och försökt dra den envisa åsnan framåt. Flera åsnor har blivit skrämda av det starka ljudet från inledningskören. Vid den högtidliga invigningen av Finlands nationalopera 1911 på Alexandersteatern stod Pajazzo på programmet. Ingen åsna fanns att uppbringa, så man hade i stället lånat en ponny från närmaste ridskola. De driftiga rekvisitörerna ordnade två åsneöron som man satte fast på det stackars djuret. Men inför de starka körinsatserna sparkade åsnan bakåt på en tenor i kören som blev rasande och hamnade i slagsmål med djuret. Åsneöronen for all världens väg så alla kunde se att det var en ponny. Nej, det blev ingen högtidlig invigning i Helsingfors. Och framför allt har publiken många gånger brustit ut i skratt under denna tragiska historia i all världens operahus. Oftast då åsnan har velat spela huvudrollen.
Men en åsna som blev inledd reagerade helt motsatt – när den kommit in på scenen hamnade den i ett transliknande tillstånd, som att den sov. Den gick inte att rubba ur fläcken, så dirigenten fick slå av och man fick ta ner ridån för att få ut kreaturet. Andra åsnor har älskat applåder och gett upp veritabla åsneskrin av glädje. Värre är när dessa skrattliknande tjut blandats med sången.
På en scen i Italien hade en åsna skriat och skrattat med så mycket i solisternas sång att dirigenten slog av och krävde att åsnan skulle tas ur huset – dess glädjetjut hördes nämligen långt ut i kulisserna, utanför scenområdet. En omtalad premiär var en överlastad uppsättning signerad Zeffirelli på Covent Garden 2003. Ingen mindre än Plácido Domingo sjöng Canio och åsnan hette privat Polyanne. Hon gav under en av hans arior upp sådana kraftfulla snatter-skrik att recensenterna dagen efter skrev om ”åsnan som sjöng ut Domingo”.
Men Fruns favorithistoria innefattar den kvinnliga huvudrollen Nedda. Den gäller samma uppsättning i London, men en senare föreställning. Där hade åsnan bundits fast vid vagnen och skulle bli kvar under Neddas vackra aria. Angela Gheorghiu som Nedda hade ett långt släp på sin klänning, som åsnan genast fattade tycke för och mumsade upp bit för bit. Primadonnan stod med ryggen åt och märkte först ingenting. Men publiken kunde förstås inte hålla sig för skratt, så till sist fick Gheorghiu kämpa en ojämn kamp mot åsnan för att få den att ge upp släpet.
Nog tycks det säkrast att inte använda levande djur på scenen, oavsett åsnor, hästar eller ponnies. I många senare uppsättningar av Pajazzo har ofta handlingen flyttats närmare vår tid och då har bilar eller andra fordon fått ersätta de fyrfota djuren. Och Frun tänker att det nog var tur att hon såg Pajazzo just konsertant där i De Geerhallen. Men hon skulle inte ha något emot att se den i Kungliga Operans regi, gärna med samma sångare som hon hörde i Norrköping. Kanske något att spela i Gasklockan? Och där kanske förhållandena är lättare för att kunna ta in levande djur? Nej, släpp det.