Janáček: Jenůfa
Eichenholz, Karnéus, Spence, Briscein, Wilson, Martiník, Hipp, Novak, Barnett-Jones, Baikoff. London Symphony Chorus, London Symphony Orchestra/Rattle
LSO Live LSO00897 [2 SACD]
Distr: Naxos
Dirigenten Simon Rattles intresse för den tjeckiske tonsättaren Leoš Janáček är omvittnad. På senare tid har han spelat in tre Janáčekoperor på cd med London Symphony Orchestra, vars chefsdirigent han är. Först ut var Den listiga lilla räven följd av Katja Kabanová med Katarina Dalayman som Kabanicha och nu senast Jenůfa med Agneta Eichenholz i titelrollen och Katarina Karnéus som Kostelnička. Upptagningen är gjord vid två livekonserter i Barbican Hall i London i januari 2024.
Jenůfa bygger på Gabriela Preissovás pjäs Hennes fosterdotter som hade sin urpremiär på Nationalteatern i Prag 1890. Pjäsen gavs bara fem gånger och togs ur repertoaren då man tyckte att handlingen var alldeles för våldsam med ett barnamord och annat som inte ansågs comme il faut. Det var Janáček som frågade Preissová om han fick adaptera pjäsen till en opera. Han hade redan i sin enaktsopera Början av en romans från 1894 använt sig av en pjäsförlaga av Preissová.
Janáček komponerade första akten till Jenůfa redan 1894, men sedan kom mycket annat emellan och först sju år senare tog han upp kompositionsarbetet igen. Verket blev färdigkomponerat 1903 och tillägnades dottern Olga, som dog några dagar efter att partituret var färdigt. Mycket av dotterns lidande går igen hos Jenůfa. Operan uruppfördes året därpå i Brno, men det dröjde av olika skäl innan den sattes upp på Nationalteatern i Prag 1916. Max Brod översatte den tjeckiska texten till tyska och efter att man satt upp Jenůfa i Wien fick verket sin internationella spridning.
”Vid sidan om Elisabeth Söderström, ”min” första Jenůfa, är Agneta Eichenholz nu vår främsta svenska Janáčekuttolkare”
Den verkliga Janáčekrenässansen inleddes först på 1960- och 70-talen tack vare dirigenten Charles Mackerras insatser med flera kompletta inspelningar på Decca, inte minst Jenůfa med Elisabeth Söderström i titelrollen och Eva Randová som Kostelnička.
Vid sidan om Elisabeth Söderström, ”min” första Jenůfa, är Agneta Eichenholz nu vår främsta svenska Janáčekuttolkare. Eichenholz gjorde en sensationell gestaltning av Emilia Marty i Fallet Makropulos på Malmö Opera 2023. Jenůfa har hon tidigare sjungit i bland annat Madrid och Antwerpen i Robert Carsens regi. Dessutom räddade hon de fyra sista föreställningarna när verket spelades senaste på Kungliga Operan 2024. Där visade hon vilken fenomenal sångskådespelare hon är. På inspelningen inser man än mer hur hennes slanka och ändå fylligt övertonsrika röst passar perfekt för rollen.
Rent gastkramande blir andra akten med Katarina Karnéus som har Kostelnička under huden efter att ha gjort rollen i bland annat Brno och Montréal. Inte minst den här säsongen när hon gjorde rollen på Göteborgsoperan med en ackuratess som imponerade stort. Hennes attacker på höjdtonerna i andra akten är fullkomligt formidabla. Hon får på inspelningen fram all den ruelse som ligger i det trångsynta samhället dessa människor lever under. Tala om kyrkans ok och imperativ. Nu vore det fantastiskt att få uppleva Eichenholz och Karnéus samtidigt i en scenproduktion.
Den enda tjeckiskspråkiga sångaren på inspelningen är den internationellt verksamme tenoren Aleš Briscein, här som den godmodige Laca. Briscein såg jag härom året som Prinsen i Rusalka på Nationalteatern i Prag. Här ger han prov på samma genomslagskraft och outtröttliga stamina som går rätt igenom högtalaren. Den skotske tenoren Nicky Spence gör spelevinkern Števa. Även han är en van Janáčekuttolkare med roller i Katja Kabanová och Från de dödas hus.
Musikaliskt håller Simon Rattle verket i ett totalt järngrepp från den inledande xylofonen, via de dramatiska konvulsionerna i andra akten till lyriken som tas fram på ett fint vis med många fina soloinsatser av musikerna i LSO. Den här inspelningen är redan en referensinspelning i min skivhylla och står sig mycket väl i konkurrensen med Mackerras nämnda version från Sofiensaal i Wien 1982.
Sören Tranberg