Rangström: Kronbruden
Strid, Pettersson, Karnéus, Streijffert, Å. Zetterström, Ermedahl, Jones, Almgren, m.fl.
Göteborgsoperans orkester och diskantkör/Björkman
Sterling CDO 1136-7 [2 cd]
Distr: Naxos
När Kronbruden hade sin svenska premiär 1922, tre år efter urpremiären i Stuttgart, recenserades operan av två av Sveriges mest framstående tonsättare. Kurt Atterberg höjde operan till skyarna ”som en epok i svensk musikdramatisk diktning”, medan operan för kollegan Wilhelm Peterson-Berger var ”en enda lång tortyr”. Kronbruden har, för att vara ett svenskt operaverk, visats stadigvarande popularitet med upprepade uppsättningar runtom i våra operahus. På Kungliga Operan spelades den med jämna mellanrum fram till 1960 och i andra svenska operahus som Göteborg och Malmö. På 80-talet blev den föremål för en kostsam och hyllad teveinspelning.
Ändå är det inte förrän nu 2026 som en nutida lyssnare får möjlighet att själv avgöra vem av herrarna Atterberg och Peterson-Berger som hade rätt. En av de viktigaste luckorna i svensk operadiskografi har äntligen fyllts när Göteborgsoperans konsertanta framförande bevarats på skivmärket Sterling.
Ture Rangströms opera har hämtat sin text oförändrad från August Strindbergs skådespel med samma namn. Tillkommen under förra seklets första decennium under den rika skaparperiod då Strindberg producerade dramatik av de mest skilda slag: drömspelsdiktning, nationellt och folkligt förankrade dramer, starkt realistiska pjäser, symbolistiska sagospel och absurdistiskt nydanande kammarspel. Strindbergs Kronbruden kan sägas vara ett konglomerat av alla dessa teatrala former: modernt psykologiskt kärleksdrama, oförsonliga släktfejder i nationalromantisk folklig miljö med övernaturliga inslag, skrämmande sago- och naturväsen.
”Vi hör hur kvarnhjul snurrar olycksbådande, vävstolar slår, spinnrockar spinner, eldar sprakar och tydligt det hotfulla bråddjupet i kvarnforsen.”
Operan utspelas i Dalarna på 1860-talet. Kronbruden är Kersti, dotter till en fattig soldat. Hon har i hemlighet en son med Mats, sonen till en rik kvarnägare. Släkterna ligger i fejd med varandra, men till slut rustas det till bröllop. Kersti dödar barnet för att vid bröllopet kunna gå fram som kronbrud, vilket innebär att hon är jungfru. Jordemodern som hjälpt till vid förlossningen tar hand om det döda barnet som göms under kvarnen. På bröllopet upptäcks detta, Kersti erkänner sitt brott och fängslas. Med tillåtelse av Strindberg uteslöts den sista delen av hans pjäs, där den livstidsdömda Kersti en påskdagsmorgon på väg från fängelset över isen till kyrkan drunknar. Därmed försonas slutgiltigt de båda släkterna.
Rangströms opera är stilmässigt en solitär i den svenska musiken. Stilen är en expressiv sånglig dialog som flyter fritt över en rik orkestersats, som hela tiden följer och griper in i det dramatiska skeendet med självständigt melodiskt material, ofta med svensk folkmusikalisk förankring. De vid tiden nästan oundgängliga Wagnerklangerna hör man nästan inte alls, utom möjligen i den mäktiga orkestreringen i Forskarlens sång, ”Jag förhoppas att min förlossare lever”, operans enda arialiknande nummer, som också utgör återkommande motiv genom operan. Om man vill höra musikaliska förebilder går örat snarare till Debussy, Puccini och Strauss.
Men mest är det Ture Rangström själv. Partituret är synnerligen rikt och levande. Varje fras i dialogen, varje händelse åtföljs eller understryks av olika instrumentala motiv och melodislingor, i hela eller delar av orkestern eller i rent solistiska kommentarer.
Dirigenten David Björkman rumsterar entusiastiskt omkring i det generösa orkesterflödet och ger en lysande detaljerad och sammanhållen samt idérik och naturalistiskt målande klangbild. Vi hör hur kvarnhjul snurrar olycksbådande, vävstolar slår, spinnrockar spinner, eldar sprakar och tydligt det hotfulla bråddjupet i kvarnforsen.
”Strindbergs användning av arkaiska och folkliga svårförståeliga uttryck och vardaglig lantlig slang växlar snabbt. Lyssnaren gör rätt i att gå till den engelska översättningen i texthäftet.”
Något irriterande är ändå att orkestern ibland tar överhanden; sångarna verkar distanserade och ligga bakom orkestern. Svårigheterna att förstå texten finns kanske främst i Strindbergs text. Den är trots sin realistiska dialogform en utmaning. Strindbergs användning av arkaiska och folkliga svårförståeliga uttryck och vardaglig lantlig slang växlar snabbt. Lyssnaren gör rätt i att gå till den engelska översättningen i texthäftet.
Göteborgsoperan har lyckats att fylla alla de många rollerna med de bästa krafter. Elisabet Strid med intensivt sopranskimmer har uttryck för hela känsloregistret i Kerstis motsägelsefulla gestalt: plågad, ärelysten, kärleksfull, viljestark och ångerfylld. I några av de mest laddade scenerna kontrasteras hon effektfullt av tre kvinnor som på olika sätt bidrar till Kerstis undergång. Mezzosopranerna Katarina Karnéus som Brita, den misstänksamma hotfulla svägerskan, Ann-Kristin Jones som Jordemodern som hjälper till vid sonens födelse och gömmer det döda barnet under kvarnen och alten Maria Streijffert som den hårt dömande modern. Minst lika gripande är Markus Petterssons Mats med sin hjältetenoralt glödande kärlek, välvilja och troskyldighet. Mattias Ermedahl förmedlar all sorgtyngd längtan i Forskarlens mäktigt återkommande omkväde.
Vi kan alltså i dag, ur ett drygt hundraårigt perspektiv, ge Atterberg rätt. Lyssnandet av Kronbruden på cd är ett omväxlande och engagerande operaäventyr. Vad som gjorde Peterson-Berger så uttråkad är svårt att förstå.
Det är bara att tacka Göteborgsoperan och Sterling, som med sina väldokumenterade cd-utgåvor heroiskt fortsätter att göra svensk opera tillgänglig. En veritabel kulturgärning – och nu ser vi fram mot ytterligare två ”ström-operor” från Göteborgsoperan: Ivar Hallströms Vikingarna och Gösta Nystroems Herr Arnes penningar.
Erik Graune