Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Om man tittar på videoklipp av katastrofen med rymdfärjan Challenger från 1986 är det mest slående hur folk i kommentarsfältet delar med sig av sina minnen av det 73 sekunder långa direktsända haveriet då sju astronauter – inklusive lärarinnan Christa McAuliffe – miste livet. Så Challengerkatastrofen, i paritet med mordet på Olof Palme och härdsmältan i Tjernobyl samma år, är medialiserade katastrofer som genom minnet inkorporerades i människors liv. Det fria operakompaniet Kamraterna gör med denna historia sin första beställda originaluppsättning, Challenger med musik av Joel Thoor Engström och libretto av Sigrid Herrault. Ola Eliasson står för regin.

På Folkoperans scen figurerar en gigantisk textilfallos mitt på scenen – ett snitsigt sätt att med små medel upprätta situationen som nu ska gestaltas oavsett vilket rum som intas. Torben Lendorphs klyftiga ljussättning uppbådar rymdpromenadens spotbelysning såväl som presskonferensens inkräktande blixtsalvor. Att flytta på gränsen till det ekivoka utan att rubba på sina uppsättningars konstnärliga integritet är något av Kamraternas signum. Folkoperans scenrum erbjuder både höjd och rum för att flytta på stegar, spela squash och hissa upp sångare i tyngdlöshetsövningar. 

På tal om tyngdlöshet så är det just på det viset som Joel Thoor Engströms musikaliska idiom rör sig i det här verket. Med cello, saxofon och piano samt synthar väcks associationer till Jean-Michel Jarre och Vangelis, men filtrerat genom nutidens efterklokhet där 80-talets rymdoptimism och teknikskepsis i populärkulturen destilleras till något sinnrikt. Visst förekommer det nostalgiska pastischer – till exempel med hur en trummaskin anger en förhöjd spänning. Men ibland kan det bara låta som anstruket av romantiken, som i en duett mellan den alltid så intressanta sopranen Alexandra Büchel och barytonen Richard Hamrin med sin så välkontrollerade röstprojektion. I ensemblenumren med de fem sångarna är det som att cellon och syntharna blir ytterligare röster. 

”Men mer än en historia om framstegsfetischisering är det här en berättelse om den amerikanska drömmen som en kulturartefakt som följdes av miljoner människor via tv.”

Inom katastroffilmen har det blivit gängse att driva dramaturgin mot en point of no return genom att låta en uppsjö av människor i maktposition ignorera en vetenskapsmans enträgna varningar. Här förekommer också en sådan figur i form av mezzosopranen Linnea Andreassens ingenjör, som varnar för en defekt packning som inte kommer att hålla för minusgrader. 

Men mer än en historia om framstegsfetischisering – planen var att på regelbunden basis låta civila rymdresenärer åka med rymdskyttlarna – är det här en berättelse om den amerikanska drömmen som en kulturartefakt som följdes av miljoner människor via tv. Sålunda är det inte inkompetens som gör att Ingenjörens varningar ignoreras, utan girighet och felplacerad nybyggaranda. Erik Rosenius NASA-mellanchef sjunger om sina förfäder som immigrerade till Amerika med sin vackra melankoliska bas, medan Conny Thimander som Thiokol-managern ormigt försöker slingra sig. 

Om rymdfärjan Challenger kraschade i en Hydra till rökmoln där de olika huvudena representerar girighet, likgiltighet och arrogans når operan Challenger sin slutdestination bland stjärnorna som utmanar gränsen mellan opera och oratorium. Den enda nackdelen är att inte fler kommer att få chansen att höra den. 

Loretto Villalobos