Nietzsche kontra Wagner på Folkoperan

Man kan fråga sig varför det laddade förhållandet mellan de mest inflytelserika tyska andarna under det sena 1800-talet inte tidigare blivit opera. Kan det finnas mer operamässiga gestalter eller någon mer dramatisk kärlekshistoria än den mellan Wagner och Nietzsche. Nu berättas den i en talad monolog med musik, Folkoperans nya operaform som man tidigare med stor framgång lanserade med Sjostakovitj i ”operan” Tidens larm.  

Även denna gång är det Joakim Sten som i en beundransvärd koncentrerad text ger dramatiskt liv åt Nietzsches och Wagners tragikomiska historia. Sten förlägger Nietzsches tillbakablickande monolog till sommaren 1888, då han befinner sig i byn Sils Maria i de schweiziska alperna. Hit kom han första gången sommaren 1881 för att återkomma varje sommar. Det är här han under sina ensliga vandringar blickande mot de höga alptopparna fick sin legendariska skapelsevision om den eviga återkomsten och det var här han till stora delar i Zarathustras gestalt formulerade och formade sin civilisationskritik, sina tankar om Guds död och övermänniskan. Det är hans sista besök. Boken ”Fallet Wagner”, Nietzsches slutgiltiga uppgörelse med den tidigare dyrkade mästaren, ska snart komma ut och några månader senare, i januari 1889, och efter den legendariska omfamningen av hästen på Piazza Carlo Alberto i Turin, går Nietzsche in i sitt slutgiltiga själsliga mörker.  

Och det är här i det spartanska hyresrummet i Sils Maria som Jonas Karlssons Nietzsche stiger upp klockan fem för att likt sin Zarathustra ta sin morgonpromenad omgiven av de höga bergstopparna. På Folkoperan är detta alplandskap en målad kuliss som bärs fram av Vilma Skäryd och Philip Hartman och följer Nietzsche för att hela tiden utgöra en värdig bakgrund till övermänniskan Nietzsches ensamma vandringar – en rolig detalj i Rikke Juellunds scenografi, som för övrigt består av en passande samling bråte med en gipsbyst av Wagner som central ikon.  

Så börjar Jonas Karlsson – med god hjälp av Tobias Theorells dynamiska regi – sin briljanta Nietzscheshow. I hundra minuter sitter man andlöst fastnaglad av hans framställning av denna 20-åriga tragikomiska historia fram till den slutliga brytningen och fiendskapen. 

Joakim Sten portionerar skickligt ut historier med anledningarna till den gradvisa brytningen mellan filosofisk och konstnärlig idédebatt och privat småaktighet hos de båda självcentrerade, hyperkänsliga genierna. Det börjar 1868 i Leipzig, då den tjugofyraårige Nietzsche, av Tristanpartituret redan svårt angripen wagnerian, för första gången möter Wagner. De första åren är det total dyrkan av mästaren och den unge professorn i klassisk grekiska ser i skrifter som ”Tragedins födelse” det wagnerska allkonstverket både som en pånyttfödelse av den antika tragedin och som framtidens konstverk. Samtidigt behandlas han som springpojke för de mest triviala ärenden av Wagner och dennes hustru Cosima. Sakta men säkert eroderar den svärmiska vänskapen. Nietzsche måste lämna uruppförandet av Nibelungens ring vid Bayreuthfestspelens invigning – vämjelsen över ytligheten, kommersialismen, vulgariteten hos den högborgerliga publiken gör den besvikne och förtörnade Nietzsche sjuk. Han måste återhämta sig i ensamhet och mörker. Steg för steg upptäcker Nietzsche att den dyrkade mästaren anammar allt som är Nietzsche förhatligt: nationalismen, den kristna slavreligionen genom knäböjanden under korset i Parsifal, antisemitismen, kommersialismen, moderniteten – och det allra viktigaste: den wagnerska musiken och konsten är nu effektsökeri, ytlig, en smittsam sjukdom.  

Kanske ligger ändå det avgörande för brytningen i det personligt mänskliga. Den totala tystnaden från Bayreuth när Nietzsche vågar skicka några egna musikstycken – eller den dödliga förolämpningen när Nietzsche får reda på att Wagner har rådgjort med en läkare om att orsaken till Nietzsches sjukdomar låg i ett gränslöst onanerande. Och här får Jonas Karlsson ett annat, ett naket uttryck, en oändligt sorgsen och övergiven Nietzsche. Man anar någonting annat som ligger bakom det som Folkoperans premiärpublik i initierat samförstånd skrattar åt.  

Men det är ändå Folkoperans orkester som, under Henrik Schaefers ledning, med transparent men ändå fullödig klang tonar in kärlekslängtansmotivet med det legendariska Tristanackordet får Jonas Karlssons Nietzsche att stanna upp och lyssna förtrollat. Eller de tidigare kulissbärarna, mezzosopranen Vilma Skäryd och barytonen Philip Hartman som ur Tristan och Isolde och Tannhäuser sjunger övertygande argument mot Nietzsches dom över den wagnerska musiken som ”helt enkelt dålig”. 

Själv måste jag tillstå att jag tillhör den av Nietzsche så föraktliga underklass med dess ytliga konsumtion av musiken. Jag blir så totalt fascinerad av Dmitry Tyapkins ofattbart virtuosa tolkning av Franz Liszts Paganinitranskription ”La campanella” att jag glömmer att titta på Jonas Karlssons plågade krumbuktande inför denna tröstlöst oändliga underklassmusik. Men jag var inte ensam, Tyapkin rev ner kvällens mest stormande applåd. 

Under slutackorden i Isoldes kärleksdöd sjunker Nietzsche ner i Folkoperans scengolv, oupphörligt gormande sitt storhetsvansinne. Är det Wagner som till sist står som vinnare i duellen? Som vi vet finns mycket i de båda kombattanternas tankegegga som är anstötligt och upprörande. En av Nietzsches centrala tankar kan många ändå vara överens om: endast konsten ger det mänskliga livet mening – och den högsta konsten är musiken. 

Erik Graune