Läderlappen på Confidencen, Ulriksdals slottsteater

”Humor är mera värd än all världens mediciner. Utan humor halv livsglädje. Vandra glad genom livet är mitt valspråk”. Så skrev Johann Strauss d.y. i ett brev till sin tredje hustru Adele Deutsch och nog är Läderlappen den bästa bekräftelse på hans valspråk. Alltsedan sin urpremiär 1874 i Wien har Läderlappen i sin fladdermuskostym flaxat runt i otaliga framföranden världen över. Strauss champagnebornerande valsrytmer är numera närmast oundgänglig vid varje nyårsfirande och Läderlappen har som enda operett en självklar plats i operahusens repertoar. 

Sin titel har operetten fått av att doktor Falke i ett spratt iscensatt av hans vän Gabriel von Eisenstein efter en maskeradbal hamnat berusad i rännstenen och iförd sin maskeradkostym som fladdermus tvingats gå hem i gatuvimlet utsatt för wienarnas åtlöje. Handlingen utspelas året därpå då Falke ska hämnas Eisenstein. Detta ska ske på den stora maskeradbal som ges av den stenrike prins Orlofsky, där allt är tillåtet utom att ha tråkigt och vägra hinka i sig champagne. Hela intrigkarusellen påbörjas i Eisensteins hem och avslutas i finkan hos fängelsedirektören Frank. 

Som varande operetternas klassiker har Läderlappen även blivit föremål för mer djuplodande tolkningar som annars brukar ägnas den högre operakonsten. Verket har tolkats som en skildring av den borgerliga överklassens hedonism och dekadans, som förebud för den gamla världens undergång i det annalkande första världskrigets katastrof. Den har blivit symbolen för Wien, kontrasternas stad där modernismens radikala nyvinningar, framför allt Freuds psykoanalytiska teorier och Schönbergs atonalitet gick hand i hand med ett nostalgiskt tillbakablickande musikliv. Det Wien som genom sina motsägelser senare kom att få ett självständigt kultur- och konsthistoriskt begrepp som ”sekelskiftets Wien”. 

I sanning ett imponerande idégods att förvalta om man ska ta sig an verket med operettgenrens ytliga glättighet, i synnerhet om man ska göra det i fickformat som nu på Confidencen. Men i Caroline Genteles specialdesignade och kongenialt nerbantade version lyckas detta förträffligt. Här är Falke specialist på kvinnosjukdomar och hans roll som operettintrigens motor mer sympatisk. Inspirerad av Sigmund Freuds idéer samt av egen erfarenhet vet Falke att tappa masken, den yttre fasad som man bär mot omvärlden, kan vara frigörande för personligheten. Detta ska Falke använda i sin terapi på Rosalindas ideligen återkommande sjukdomar och paret Eisensteins trötta äktenskap. Hon var tidigare uppburen skådespelare och längtar tillbaka till teatern. Och var har masker sin naturliga plats om inte på en maskeradbal och på en teater? Följaktligen, den grandiosa festen i prins Orlofskys palats blir ett intimt kammarspel som utspelas på Confidencens teaterscen. Falkes terapimetod med maskernas på och avtagande kan börja. 

Men Läderlappens avancerade och seriöst genomarbetade musik gör det inte alltid lätt att få operettfesten att sprudla. Även för Wienerfilharmonikernas högt stämda stråkar, ledda av elitdirigenter med sinne för det genuint wienska gemytet, kan det vara svårt att få Strauss galopp- och valsrytmer att accelerera och sväva lätt. För Confidencens ”filharmoniker” är det dock inget problem. Transparensen och elegansen i Martin Lissels fyndiga arrangemang bestående av sex musiker, varav tre stråkar samt flöjt, saxofon och piano är perfekt. Carl Vallin leder det hela med oavbruten frenesi och tydlighet.  

Och samma självklara entusiasm och drive finns i sångarlaget. Samtliga behärskar de krävande sångpartierna proffsigt med elegant tajming. Julia Lindgren drar ner välförtjänta applåder och bravorop efter Rosalindas krävande csardas, likaså Minna Tägils Adèle, som gör sina två koloraturkaskader till ekvilibristiska shownummer. Som kontrast till soprankvittret finns Rebecca Fjällsby med fullödig mezzo som en cool och lite lagom queer prins Orlofsky och med en förnäm rysk accent i sin kuplett ”Chacun à son goût”. 

Jonathan Koppels (Alfred) evinnerliga kärleksförklaringar förlorar aldrig i tenoral glöd och intensitet. I Läderlappen finns inte många soloarior men man hade gärna hört mer av Markus Petterson hjältetenorala intensitet som Eisenstein. De märgfulla barytonrösterna hos Helgi Reynissons soignerade Falke och Joa Helgesson frodige fängelsedirektör Frank. Och jag fnittrar förtjust åt Oscar Rosbergs eviga grötrimmande som fångvaktare Frosch.  

Smått lulliga och lyckliga med operettbubbel sprittande i ådrorna lämnar vi Ulriksdals slottsteater. Och vi får tacka Caroline Gentele och Confidencen för att Rosalinda von Eisenstein – nu när hon fått återgå till att vara skådespelare – inte hamnar liggandes på den legendariska divanen på adressen Berggasse 19 – och gått till eftervärlden som en av doktor Freuds fallstudier. 

Erik Graune