Macbeth på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

I september har en ny uppsättning av Giuseppe Verdis Macbeth premiär på Metropolitan Opera i New York med den norska supersopranen Lise Davidsen som Lady Macbeth, hennes sceniska debut i rollen. Hennes egentliga debut har dock redan skett nu i maj i ett konsertant framförande på Köpenhamnoperan. Det innebar ett slags generalrepetition för uppsättningen på Met också för Macbeth själv, Quinn Kelsey, liksom för Macduff, Freddie De Tommaso, som kommer att återfinnas i New York i höst. Däremot inte dirigenten i Köpenhamn, Antonio Pappano, vilket New York-publiken kanske bör beklaga.

Det Kongelige Kapel håller i allmänhet en mycket hög nivå, men samarbetet med en dirigent som Pappano, som sedan flera decennier är en av världens ledande operadirigenter, visade sig kunna lyfta orkestern till en ännu högre nivå. Det var fascinerande att följa hur han hade varje detalj under kontroll, alla fraser mättades med uttryck och mening, samtidigt som balansen mellan olika instrumentgrupper var total. Sättet som Pappano byggde upp första aktens slutensemble gav mig hjärtklappning. Vilken perfekt kontrollerad musikalisk energiutlösning!

Bredvid varandra når inte Antonio Pappano den majestätiska Lise Davidsen ens till axeln, men han var ändå kvällens huvudperson. Lise Davidsens formidabelt stora och klangfulla stämma är annars som klippt och skuren för den mordiska ladyn. Enbart de rena dimensionerna av hennes stämma ger en enastående tyngd och auktoritet åt alla hennes vokala utsagor. Det är till och med så att den oerhörda volymen gör att forteutbrotten nästan blir plågsamma för örat. Men Davidsen är ingalunda en ensidig kraftsångare och hon formade också sömngångarscenen med laddad skönhet utan att höja rösten.

Quinn Kelsey är bördig från Hawaii och har mest framträtt i USA. Hans Macbeth matchade Davidsens lady ypperligt. I Kelseys bäriga mörka baryton fanns gott om utrymme för både brutalitet, maktlystnad och skuldmedvetande, och hans slutscen blev magnifik. Mindre imponerad var jag av Freddie De Tommasos Macduff. Macbeth har mördat både hans hustru och båda söner, men i sin aria verkade De Tommaso mest upptagen av att bravera med sin stora stiliga röst och förmåga att hålla ut en stark slutton länge.

En annan för mig ny bekantskap gav ett helt annat positivt intryck, Alexander Köpeczi som Banco. Denne rumänske ungrare står bara i början av sin karriär, men rimligen kommer vi att höra mycket från honom i framtiden. Han har en tät, perfekt egaliserad bas med både svärta och varm klang. Det är synd att Banco mördas så tidigt i operan, honom hade jag velat höra mycket mer av. Köpenhamnsoperan bidrog med smårollerna, och det var verkligen en lyxbesättning med en Gisela Stille som kammarjungfru. Kören var placerad bakom orkestern och hade ibland svårt att hävda sig men gjorde en fin insats.

Normalt bör konsertanta operaframföranden handla om verk som kanske har alltför skrala libretton för att duga sceniskt men ändå innehåller musik som förtjänar att framföras. Däremot är det mer tveksamt att framföra verk konsertant som likt Macbeth tillhör operahusens standardrepertoar. Men när man som här i Köpenhamn har chans att engagera en så speciell dirigent som Antonio Pappano och samtidigt lyfta upp orkestern på scenen skapade det en plusupplevelse att vara mycket tacksam för.

Lennart Bromander