Poppeas kröning på Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn

I ett vitt scenrum inspirerat av Benito Mussolinis Casa del Fascio och School of the Americas i USA (där ett flertal latinamerikanska diktatorer utbildats i infiltration och tortyr), dör människorna vid den romerske kejsar Neros hov som flugor. Drömmen om kärleken har definitivt kolat vippen. Bokstavligen. Redan under uvertyren släpas kärleksguden Amor runt på scenen avrättad, med pil och båge i händerna, av allt att döma skjuten i huvudet. 

Den cynismen bär från början till slut regissörlegenden Christoph Marthalers och scenografen Anna Viebrocks uppsättning av Claudio Monteverdis Poppeas kröning på Det Kongelige i Köpenhamn. En uppsättning som fick sin premiär på Theater Basel 2024 men som med världsläget 2026 känns om möjligt ännu mer aktuell. 

Monteverdis opera om Poppea, som kröns till Neros nya drottning efter timmar av mord och ränker på scen, har här kompletterats med musik av bland andra Arnold Schönberg och den schweiziske renässanskompositören Ludwig Senfl, liksom nya texter av Pier Paolo Pasolini och den protofascistiske diktaren Gabriele D’Annunzio. Dessutom har Marthaler tagit bort några rollfigurer och lagt till två nya: tenoren William Ottow, som agerar sjungande violinist, och inte minst Mussolinis dotter Edda spelad av skådespelerskan Liliana Benini, som är den enda förutom Poppea själv som överlever till slutet. Kejsarinnan Ottavias sköterska har fått en utbyggd roll och görs av skådespelaren och Marthalerveteranen Graham Valentine som pratar franska, brister ut i kärlekssånger av Serge Gainsbourg och drar ner premiärens största skratt.

Ur orkesterdiket hörs knappt ett enda vibrato på tre timmar, när Concerto Copenhagen med ledaren Lars Ulrik Mortensen står för strålande, tidstroget spel. Här ligger i stället fokus på att avsluta tonerna rakt, med kollektiv extremprecision och rytmisk andning, medan sinkor, gambor, dulcianer och theorber gör orkesterklangen levande och till ett under av färgrikedom. 

När orkestern i sista akten ackompanjerar Kerstin Avemos Poppea i Schönbergs ”Herzgewächse” blir krocken med den musikaliska modernismen föreställningens orkestermässigt största utmaning och inte minst sinkorna får problem. Men eftersom detta är en uppsättning där verfremdungseffekterna duggar tätt vet man inte om detta också är en del av själva poängen. 

”Jag räknar till ett eller max två ögonblick per akt då publiken tillåts att njuta ostört av skönsång så vacker att tiden stannar.”

Vi ska kanske inte få slappna av inför den likgiltighet inför döden som i Marthalers regi gäller samtliga gestalter på scen. Som när Senecas, Kyungil Kos, död hanteras genom att Edda irriterat måste ta av sig lyxhandskarna för att kolla pulsen, hålla upp en spegel framför munnen på den mördade filosofen och rätta till make-upen när hon ändå håller på.

Ett av föreställningens snyggaste tricks är när ridån går ner över ensemblen som står riktad mot publiken med påklistrade leenden och skålar med gift i händerna. När ridån går upp efter paus står de där igen med samma leenden och giftskålar, exakt likadant. För Poppeas kröning är en mycket Marthalermässig mix av detta minimalistiska men uppskruvade skådespeleri, mörk humor, upprepningseffekter och avbrott. I inledningen knackar sångarna på dörrarna i sextondelar och kliver in och ut, om och om igen, samtidigt som uvertyren plötsligt klipps av och tystnar. Verkets barocka superhit, kärleksduetten ”Pur ti miro”, som avslutar hela operan och kanske, kanske inte är skriven av Monteverdi själv, dyker upp som en liten teaser redan tidigt i första akten. 

Jag räknar till ett eller max två ögonblick per akt då publiken tillåts att njuta ostört av skönsång så vacker att tiden stannar. Men till och med då med en liten handgranat placerad bredvid så att känslan av akut hot aldrig riktigt lämnar rummet. 

Det som utmanar publiken allra mest är kanske ändå inte cynismen, dödsfallen, korruptionen eller hopplösheten utan det överraskande långsamma musikaliska tempot. Jag sitter mellan två personer som somnar redan i första akten för att vakna till något mer i den andra. 

Om tempodirektiven beror på Marthaler eller Mortensen är oklart. Men det är synd på sävligheten, för det finns ju så mycket man inte vill missa här, som Ottavias sammanbrottsscen där Anne Sofie von Otter i högform liksom skäller fram sina låga toner.  Eller den fantastiske tenoren Stuart Jackson i rollen som Poppeas gamla tjänarinna Arnalta, som i kjol och sedesamma klackar försöker förmå sin härskarinna att komma på andra tankar än att bli kejsarinna och sjunger henne till sömns i en av föreställningens vackraste scener. 

Eller när hela sångarensemblen smälter samman till perfekt madrigalkör i ännu ett musikaliskt tillägg: Monteverdis ”Hor ch’el ciel e la terra”.

Kerstin Avemo, som gjorde rolldebut som Poppea i Basel för två år sedan, känns ännu lite osäker i Monterverdi-recitativen, men är svårslagen i Schönberg. Countertenoren Kangmin Justin Kim imponerar som oberäknelig och våldsam Nero som tar strypgrepp på Poppea. Också han ska gå döden till mötes i finalen genom magsmärtor, mitt under ”Pur ti miro”. Till slut är det bara Poppea som i en högst oroväckande slutscen avgår som operans segrare i ett hav av döda och går ut arm i arm med Edda Mussolini. 

Hanna Höglund