Detta ämne har varit ett överhängande problem under många år. Nu äntligen efter 15 års renovering flyttar Oper Köln tillbaka till Offenbachplatz. Operahuset invigdes i maj 1957 av förbundskansler Konrad Adenauer. Kölnoperan har fyra scener och man stötte hela tiden på nya problem under saneringsarbetet, vilket kraftigt försinkat processen. Den ursprungliga firman som utförde arbetena byttes ut. Det var för övrigt samma företag som arbetade med den nya flygplatsen i Berlin, där de också blev utbytta. Kostnaderna för renoverings- och saneringsarbetet slutade på nästan 1,5 miljarder euro mot den ursprungliga kostnaden som var beräknad till 253 miljoner euro. Hade det inte varit bättre om man i stället hade byggt ett nytt operahus från början? Den processen hade absolut gått snabbare.
Under tiden har Oper Köln huserat i Staatenhaus, som ligger på den östra sidan av floden Rhen. För drygt ett år sedan var jag där och såg Nabucco (se OPERA nr 1/2025). Det upprustade operahuset vid Offenbachplatz inleder sin verksamhet med en stor öppningskonsert den 19 och 20 september. Första premiären äger rum en vecka senare med att man spelar en nyuppsättning av Rosenkavaljeren.
Staatsoper Stuttgart står inför samma problem som Kungliga Operan där fasaden och putsen rämnar, och med en scenteknik som är föråldrad. Här har politikerna varit oense och renoveringskostnaderna har under tiden blivit dyrare. Nu har man bestämt att renoveringen ska påbörjas 2028 och den beräknas pågå fram till 2032. Interimscenen kommer att bli Wagenhallen (en scen ämnad för konserter, kulturverksamhet och event) och teatern får också nya tillfälliga verkstäder i Bad Canstatt. Kostnaden för allt detta är beräknad till två miljarder euro. Enligt en del politiker finns inga pengar för detta och Stuttgart är en fattig stad. Ombyggnaden ställs i bjärt konstrast till behovet av sjukvård och barnomsorg. De argumenten känns igen från operadebatten i Göteborg under 1970-talet. Och fler tyska operahus står på tur, som Mannheim och Augsburg, där renoveringen redan pågår.
I vårnumret presenterar vi vad Kungliga Operan ska spela höst. Vad man kommer att inleda med på reservscenen i Gasometern i Norra Djurgårdsstaden i april 2027 har vi inte fått något besked om, bara att det under fyra månader inte kommer att bli någon opera alls. Höstens enda operapremiär blir Così fan tutte, för vilken gång i ordningen? Och på Malmö Operas sätter man upp Trollflöjten, ett verk som hade premiär den här säsongen i Göteborg och som även repriserades i Stockholm. Även deras nya Madama Butterfly är ett verk som ständigt återkommer, och i ett annat svenskt operahus kommer ännu en La bohème-uppsättning. Tala om repertoaratrofi!
Det verkar som om de svenska operainstitutionerna inte samtalar med varandra om vad man ämnar spela. Det finns positiva inslag: Ethyl Smyths opera The Wreckers (Vrakplundrarna) får äntligen sin svenska premiär på Opera på Österbybruk i augusti. Sedan sätter Malmö Opera upp verket våren 2027 i en mer fullskalig version. Göteborgsoperan har den mest skiftande repertoaren nästa säsong med Sverigepremiär på Lorin Maazels opera 1984, som bygger på George Orwells roman, följt av Verdis Luisa Miller och Massenets Manon, f.ö. har inget av dessa verk spelats i Göteborg.
I det här numret fortsätter vi vår intervjuserie med svenska operasångare som främst är verksamma i Tyskland. Den här gången presenterar vi sopranen Ylva Stenberg, som under många år varit anställd vid Deutsches Nationaltheater i Weimar.
Med tillönskan om god läsning!!
Sören Tranberg
Chefredaktör och ansvarig utgivare