Les Divas d’Offenbach
Kupletter, mellanspel och balettmusik ur operetter av Jacques Offenbach: Sköna Helena, La Diva, Storhertiginnan av Gérolstein, Pariserliv, Valéria, Boule-de-Neige, Resan till månen, Kung Morot, Madame Favart, Dragonette, Robison Crusoé, La Périchole, La Boulangère a des écus, Geneviève de Brabant samt Le Roman Comique. Véronique Gens, sopran
Choeur et Orchestre National des Pays de la Loire/Niquet
Bru Zane Alpha 1168 [1 CD]
Distr: Naxos
Vid International Opera Awards 2025 vann Ann Hallenberg bästa recital för sitt Gluckalbum, och det recenserades i förra numret. Konkurrensen var knivskarp bland fina sångerskor med andra genomtänkta album. Till de övriga nominerade hörde Véronique Gens med sin Offenbachskiva, där hon sätter fokus på divan i en mängd kända och okända operetter av denne Champs d’Élysées’ Mozart, som Jacques Offenbach kom att kallas. Med sig har hon kör och orkester från National des Pays de la Loire och dirigenten Hervé Niquet.
Bakom albumet står bolaget Bru Zane, som fått ur sig så många ovanliga franska operor och operetter på sistone. På flera av bilderna ser vi Gens som en litet kaxig diva av i dag, körandes en lyxig bil iförd päls och solglasögon. Nota bene att hon alltså kör bilen själv. Hon har velat fokusera på Offenbachs divor, alltifrån de verk han skrev för den legendariska Hortense Schneider – Sköna Helena, Storhertiginnan av Gérolstein och La Périchole – till mer okända operetter som Resan till månen eller Kung Morot. Avsnitt ur inte mindre än femton operetter presenteras, komponerade mellan åren 1851–78. Till en av de mer ovanliga hör den som gett skivan dess namn, La Diva från 1869 som representeras med två nummer.
Och visst kan man aldrig få nog av Offenbach. Som den typiska franska romantiska sopranen finns två typer: den lyrisk-dramatiska som på grund av det franska språkets alla nasaler inte har så hög tessitura, samt koloratursopranen som hos Offenbach ofta utgjorde andra plans-figuren. Till den förstnämnda hör två sångerskor som Offenbach skrev för: den redan nämnda Schneider samt Célestine Galli-Marié, även den allra första Carmen. I dag kan dessa roller med fördel göras av höga mezzosopraner, och inte enbart franska sångerskor har firat triumfer: efter Régine Crespin kom till exempel Anne Sofie von Otter och Felicity Lott, där det i båda fallen klickade ordentligt med det franska idiomet. Till de sistnämnda hör fransyskorna Mady Mesplé och Natalie Dessay.
Även om fransk operas grande dame Véronique Gens började som hög sopran, så håller hon sig här till den lägre typen. Hon fyller sextio i vår och att rösten ibland låter litet sliten gör inget alls, då det ofta rör sig om lätt bedagade rollfigurer. Tillsammans med Niquet håller hon genomgående ganska raska tempi, även i de mer sugande och sensuella numren där man hade kunnat önska att de bromsade in litet. I ett par stycken, som i La Diva, backas de fint upp av kören från National des Pays de la Loire. Fast litet snopet känns det allt att till höjdpunkterna hör balettmusiken ur Resan till månen och mellanspelet i Robinson Crusoé.
Man kan också tycka att de i stället för att gå ända upp till 19 spår skulle ha valt litet längre nummer, då några av kupletterna bara är mellan en och två minuter. Även att de kanske skulle ha valt litet mer kända kupletter ur till exempel Sköna Helena och La Périchole. För igenkännandets glädje hade det varit roligt att blanda upp de ovanligare numren så hade balansen blivit bättre.
Gens har naturligtvis stor närhet till texten och den rätta stilkänslan. Men ändå blev jag sugen på att gå tillbaka till tidigare recitals med Crespin och von Otter. Fast ge divan här en chans, vet jag.
Göran Gademan