Hindemith: Cardillac
Konieczny, Boecker, Lippert, Bankl, Jenz, Houtzeel, Solodovnikov. Chor der Wiener Staatsoper, Bühnenorchester der Wiener Staatsoper, Orchester der Wiener Staatsoper/Meister
Capriccio C5530 [2 CD]
Distr: Naxos
Efter skandalsuccén med de tre kortoperorna Sancta Susanna, Mörder, Hoffnung der Frauen och Das Nusch-Nuschi jagade Paul Hindemith länge efter ett nytt libretto att sätta tänderna i. Valet föll på E.T.A. Hoffmanns novell Das Fräulein von Scuderi, och Hindemith var så ivrig att komma igång att han började komponera musiken innan librettisten Ferdinand Lion var färdig med texten. Lion följde inte alls novellens handling utan konstruerade en historia som endast var baserad på karaktärer ur novellen. Han till och med utmönstrade novellens huvudperson, den humant och empatiskt tänkande gamla adelsdamen Scuderi och koncentrerade sig på hennes motsats, guldsmeden Cardillac.
Denne är sin tids främste juvelerare (tiden är 1680-tal i Paris) och en genial konstnär. Men han är besatt av sina egna verk och kan inte släppa dem. När han sålt ett smycke mördar han mottagaren och rövar tillbaka smycket. Folket i Paris förfasas över alla smyckesrelaterade mord, men ingen anar att förövaren är smyckenas skapare själv. Medan Hoffmanns novell gestaltar ett spänningsförhållande mellan humanitet och genialitet så har Lion skapat en effektiv operathriller, där Cardillacs dotter och hennes älskare också spelar en viktig roll vid sidan av den besatte Cardillac.
Hindemith började alltså skriva musiken innan han sett texten, som i sin tur skilde sig radikalt från den novell Hindemith läst. Detta verkar ha präglat hela operan. Musiken rusar på i ett härligt tempo, och det gör även handlingen. Det finns inga longörer under de cirka nittiofem minuter det rafflande dramat varar. Men musiken och handlingen drivs framåt parallellt inte integrerat, vilket lätt gör lyssnaren förvirrad, även om man aldrig har tråkigt. Orkestern forsar på i ett ständigt non legato-spel, som i och för sig korresponderar rätt väl med det förtätade dramat på scenen, men den fångar aldrig de olika karaktärerna.
Cardillac hade premiär i Dresden för jämnt hundra år sedan 1926 med Fritz Busch som dirigent. Kritiken förfasade sig, men publiken var mer förtjust, och uppsättningen fick snabbt hela tretton uppföljare runt om i Tyskland. Särskilt stor succé gjorde Cardillac när Otto Klemperer tog sig an verket i Wiesbaden och vid Krolloper i Berlin. Efter kriget bearbetade Hindemith sin opera och en ny väsentligt utvidgad version hade premiär i Zürich 1952. Den slog dock inte, och när operan senare satts upp, vilket skett sparsamt men någorlunda regelbundet, nu senast i Zürich, har det handlat om urversionen från 1926. Så var det också på Wienoperan 2010, när Cardillac hade premiär i Sven-Eric Bechtolfs regi. Det var vid en repris på denna uppsättning i november 2022 som denna inspelning gjordes.
Cardillac är egentligen ingen lämplig högtalaropera. Det krävs att man också har scenisk action framför ögonen för att man riktigt ska engageras av Hindemiths mycket vitala men oföränderligt nyktra musik. Den här inspelningen är annars utmärkt. Tomasz Konieczny har den rätta svärtan och fanatiska undertonen i titelrollen, och Vera-Lotte Boecker är inte bara ljuv utan visar också karaktär som hans dotter.
Däremot är Herbert Lippert ett tveksamt val för officeren, dotterns älskare. Lippert sjöng rollen redan vid premiären 2010 men hade vid inspelningstillfället hunnit bli sextiofem år, och det hörs alltför väl att det här är en sångare som har sina bästa år bakom sig. Allra bäst är Wienoperans orkester under mästerlig ledning av Cornelius Meister.
Lennart Bromander