Strauss: Elektra
Theorin, Holloway, Baumgartner, Paterson, Schukoff.
Bergen Philharmonic Orchestra and Choirs /Edward Gardner
Chandos 5375(2) (2 cd]
Distr: Naxos
I fjol utgavs inspelningar både av Salome och Den flygande holländaren med den brittiske dirigenten Edward Gardner tillsammans med norska orkestrar. I det förra fallet Bergenfilharmonikerna, vars chefsdirigent han var 2015–24, och i det senare Oslooperans orkester, vars chefsdirigent han är. Nu får vi också en norsk Gardner-inspelning av Elektra, gjord i samband med ett konsertant framförande i Bergen i december 2023. Det finns anledning att lyfta fram just Edward Gardners namn, för hans säkra grepp om orkestrar och partitur som bidrar i högsta grad till den höga instrumentala standarden på alla de tre inspelningarna. Den vokala standarden varierar en del.
I Elektra är det just orkestern man främst lyssnar på. Gardner mejslar ut fraser och reder ut sammanhang så att allt framstår som glasklart, utan att det verkar menligt på det våldsamma dramatiska uttrycket i musiken; man erinrar sig gärna Richard Strauss ofta citerade yttrande om att Elektra bör spelas som kammarmusik. Bergenfilharmonikerna spelar som en orkester i världsklass. Det är också bättre balans mellan orkester och sångare här i Grieghallen i Bergen än i Usher Hall i Edinburgh, där Salome spelades in. Man uppfattar litet mer av texten än som brukar vara möjligt i Elektra.
Jag såg Iréne Theorins rolldebut som Elektra, vilket skedde på en så utsatt plats som Festspielhaus i Salzburg 2010. Det har gått ett antal år sedan dess, och det är synd att hon inte fick spela in sin Elektra redan då. Rösten har tappat i färgrikedom och har inte minst ett ganska störande vibrato. Däremot gestaltar Theorin rollen nog så expressivt och också med den innerlighet som faktiskt behövs ibland.
Chrysothemis är ett parti som egentligen kräver två olika slags ganska oförenliga sopranröster, en med mycket lyrisk lyster och en med en dramatisk kraft att hävda sig både mot Elektras utbrott och en något påträngande orkester. Jennifer Holloway gör en aktningsvärd insats men har det ganska kämpigt. Jag har jämfört Chrysothemis i några olika inspelningar av Elektra och fann då att den som överlägset bäst förenade dessa olikartade krav var Catarina Ligendza. Sedan har jag också i minnet Inga Nielsen som en alldeles enastående Chrysothemis i Dresden 1995.
Att övertyga som Klytaimnestra är lättare för en sångare med stark scenpersonlighet och pregnant altstämma. Tanja Ariane Baumgartner har under många år utmärkt sig just för sådana egenskaper och gör det även här. Det är en sobert gestaltad Klytaimnestra utan onödiga markeringar av det groteska i denna ångestridna dams uppenbarelse.
Däremot kunde jag ha tänkt mig en mer expressiv Orest än Ian Paterson, även om han sjunger bra nog. Det finns många Elektra-inspelningar med varierande kvaliteter. Den här bör man lyssna på för Edward Gardners och Bergenfilharmonikernas skull.
Lennart Bromander