Rosenkavaljeren på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

När ridån går upp för Elisabeth Lintons nyuppsättning av Rosenkavaljeren ser vi Peder Severin Krøyers oljemålning Fra Københavns Børs (1895) med mörka väggar, höga paneler och män i cylinderhattar som föreställer representanter för den danska finanseliten samlade i den stora salen på Børsen i Köpenhamn. (Tavlan räddes som tur var ur eldslågorna när Børsen brann 2024.)

Linton, som här gör sitt första regiuppdrag som operachef, har förlagt handlingen till 1911, samma år som operan fick sin urpremiär i Dresden. För henne är det mansvärlden som styr i Rosenkavaljeren. Allt kan köpas och säljas, inte minst under Marskalkinnans audiens i första akten. Regissören vill få fram att Habsburgmonarkin är på väg att gå under och att första världskriget och den ryska revolutionen inte ligger långt borta. Snart står en värld i brand.

Regin tar fasta på kvinnlig frigörelse och krav på rösträtt genom suffragetterna som här är med på ett hörn. Kvinnorna demonstrerade med krav på rösträtt just i Wien 1911. 

Julia Hansens scenografi med mörka väggar och höga paneler är en stående scenbild under alla tre akter med smärre skiftningar. Här är det Octavian som står i centrum och han betonas än mer som den egentliga huvudpersonen. Denna byxroll blir här lite av en feminist och är den som styr spelet framför allt i sista akten.

Gisela Stille gör sent i karriären äntligen Fältmarskalkinnan, men det är inte alls för sent. Tidigare har hon gjort Sophie. Hon får i första aktens två monologer fram den silvriga klang som krävs för partiet och det är här som hon gör det största intrycket. Köpenhamnsoperans unga chefsdirigent Marie Jacquot ligger på från första stund med en intensitet och en ljudvolym som är alldeles för stark, något som tyvärr är genomgående under hela premiärkvällen. Endast i de mer kantabla partierna håller hon igen. Det Kongelige Kapel spelar på allra högsta nivå i ett jämnt orkesterspel, men Jacquot måste lägga kapson på sin orkester, inte minst bleckblåsarna. Hon dirigerar operan för första gången, men det ska ändå inte låta som om hon dirigerar Elektra eller Salome. Många av Richard Strauss subtiliteter går här förlorade. 

”Rosenkavaljeren är en musikalisk komedi och inte en fars à la Georges Feydeaus Herrn går på jakt eller Spökhotellet.”

Även i regin missas en hel del subtiliteter. Den tyske basen Patrick Zielke gör en grov baron Ochs, där de plebejlika fasonerna lyfts fram på ett närmast övertydligt sätt. Visst, han är en tölp men fullt så grov bör han inte framställas. Här understryks och framställs varenda kvinna som kommer i hans väg som ett potentiellt ragg. Zielke har gjort alla stora baspartier i Wagnerepertoaren och Ochs har han också gjort tidigare. Vokalt har han allt– i ett parti som kräver både höjd och ett djupt basfundament. 

Elisabeth Janssons Octavian gör en imponerande insats och hon känns trygg hela tiden. Hon gjorde rollen även i den förra Köpenhamnsuppsättningen. Hon har en oerhört egaliserad mezzo. Rolig var hon också som den utklädda Mariandl i sista akten. Den som berörde mig mest sångligt var Clara Cecilie Thomsens rolldebut som Sophie med en otroligt fin lyster på höjden parat med den krispighet som partiet kräver. Men nog har jag sett mer kavata tolkningar, för här blir hennes Sophie nästan lite för kokett i spelet. 

Rosenöverlämnandet sker med Octavian i riddarrustning och det är här som tempot lugnas ner och man vänder sig inåt i verket. Det sker alldeles för sällan i denna uppsättning. Jens Søndergaard har all kraft som krävs som Sophies far, men här framgår det inte att han är en nyrik uppkomling. Det är Ochs som vill gifta in sig och klättra på samhällsstegen. Søndergaards sångliga kvaliteter har han visat i andra roller i Köpenhamn, inte minst med sin gedigna insats förra säsongen som Jago i Otello i Göteborg.

Flera andraplansroller blev för diffusa och kom bort i de röriga scenerierna. Inte minst i tredje akten som inte utspelade sig på en sjabbig krog utan nere i ett arkiv. Hydraliken hjälpte till så att man kom ner i undervåningen under Faninals palä. Här blev det trångt för de agerande. Francine Vis satte dock ett pregnant avtryck som den intrigerande Annina, medan Jens Christian Tvilum, som här gjorde både Valzacchi och Värdshusvärden, kom bort. 

Poliskommissarien, Morten Staugaard, såg mer ut som en krumelur hämtad ur någon av Joseph Roths romaner, från någon avkrok i dubbelmonarkin. Rosenkavaljeren är en musikalisk komedi och inte en fars à la Georges Feydeaus Herrn går på jakt eller Spökhotellet. 

Sören Tranberg