Madama Butterfly på Kungliga Operan

Det är en brutal scen som avslutar den första akten av Sofia Adrian Jupithers uppsättning av Madama Butterfly på Kungliga Operan. Brutal eftersom den är helt renons på effektsökerier. Dess naturalism blottlägger mäns exploatering av flickor och kvinnor utan att hemfalla åt frosseri i våldtäktsskildringar. Pinkerton och Cio-Cio-San har precis gift sig, och efter en stunds nötande av hennes barnsliga motstånd – en tvekamp förklädd till en kärleksduett – får de äntligen fira bröllopsnatt. Ett par byxor som knäpps upp, en dörr som skjuts igen, silhuetten av en ung flicka som lägger sig ner. Mer än så behövs inte.

Sofia Adrian Jupither gör en feministisk läsning av Giacomo Puccinis opera och skalar bort de exotifierande och orientalistiska inslagen. Hon fokuserar i stället på den sårbara situation som Cio-Cio-San – blott femton år gammal – står inför när hon säljs till Pinkerton i ett tillfälligt skenäktenskap medan hans fartyg ligger Nagasakis hamn. I Luigi Illicas och Giuseppe Giacosas libretto står bedrägeriet utskrivet i klartext – så fort Pinkerton återvänder hem ämnar han ta sig en amerikansk hustru, en riktig hustru.

I Erlend Birkelands scenografi bestående av tre traditionella japanska hus med skjutdörrar och pappersväggar, blir vi införstådda med att den miljö vi bevistar i själva verket är en bordell – en domän som domineras av de kvinnor som är handelsvaror. I frånvaron av de tafsande sjömännen framträder ett anspråkslöst lugn när kvinnorna viker tvätt eller sopar verandan. Männen kommer i sin tur med whiskeyflaskor, cigaretter och sedelbuntar. Utbytet av pengar mot sex är lika cykliskt som den måne som Ellen Ruge målar fram med sin ljussättning och ett samtycke är en lika förvillande dimridå som den rök som väller ut från hamnen när fartyget Abraham Lincoln återvänder till Nagasakis hamn efter tre år av väntan.

”Den här uppsättningens skitiga realism låter oss inte vända bort blicken.”

Givetvis uppenbarar sig en problematik när Puccinis musik – sinnrikt och detaljrikt framförd av Hovkapellet under Daniel Carters ledning – vill säga oss en sak men skeendena på scen vill säga oss något annat. Häri ligger den största styrkan med Sofia Adrian Jupithers regigrepp. En hel del av en patriarkal – eller för all del klassmässig eller rasifierad – över- och underordning framställs genom rådande normer som naturgivna. Sexhandel kan med siden och körsbärsblomster förkläs till olycklig kärlek och därmed förhandlas maktrelationerna bort. Men den här uppsättningens skitiga realism låter oss inte vända bort blicken.

Att den polska sopranen Izabela Matula i titelrollen har en så pregnant och dramatiskt säker röst ger ytterligare effekt i den här uppsättningen. Butterfly sjungs med tonåringens brådmogna världsvana – säkert också en konsekvens av att ha tillbringat en tid ”på gatan” – men för sig med flickebarnets trevande osäkerhet. En osäkerhet som Pinkerton, sjungen av den ukrainske tenoren Dmytro Popov, med vuxet egenintresse slår mynt av. Sådana är groomingens mekanismer, på ytan hjärtskärande vacker men med en fernissa lika tunn som fjärilens vingar.   

Loretto Villalobos