Don Carlos på Den Norske Opera & Ballett, Oslo

Davide Livermores uppsättning av Don Carlos hade ursprungligen premiär på Det Kongelige Teater i Köpenhamn hösten 2024 (se OPERA nr 4/24) och den har även spelats i Helsingfors innan den kom till Oslo. Handlingen utspelar sig i Madrid 1560, då kyrkans och den spanska inkvisitionens makt och terrorvälde var som störst. Här har Davide Livermore förflyttat det hela till Francos Spanien. Det blir alldeles för vagt medan andra scener blir väldigt övertydliga. 

Allt bygger på Friedrich von Schillers mångfacetterade och innehållsrika drama från 1787. Giuseppe Verdis opera var en beställning av Stora operan i Paris 1867. Kravet var en grand opéra, d.v.s. en femaktare på franska med balett i tredje akten. I Oslo spelar man den italienska fyraaktsversionen som Verdi levererade för La Scala i Milano 1884. Här är den inledande Fontainebleau-akten inte med. Den är grundläggande och gör det svårare för publiken att förstå Carlos och Elisabeths förhållande, liksom den politiska bakgrunden.

I denna min nionde Don Carlos-uppsättning som jag sett under drygt 40 år saknar jag en djuplodande regi. Att förlägga handlingen till fascismens Spanien är inget nytt grepp. Det gjorde redan Kasper Holten i Det Kongeliges förra Don Carlos-uppsättning 1997, för att inte tala om alla de Toscor och Aidor som har placerats i fascisttid ända sedan 1950-talet. Sent ska till exempel glömmas Knut Hendriksens och Lars-Åke Thessmans Aida-uppsättning i Stockholm 1994. 

Davide Livermore och hans scenograf Giò Forma har däremot skapat ett utanpåverk, där regin inte djupborrar i karaktärerna. Det rika dramat ger genom Verdis ypperliga musik möjligheter till starka musikdramatiska personporträtt. Det går att hos de fem huvudpersonerna få fram större psykologiska insikter, djupsinnighet och mer kontrastverkan, något som man misslyckas med här.

Giò Formas scenografi parat med ljus- och videodesign har mer drag av hightech i form av filmklipp och konstverk. En monolit bestående av människokroppar som försöker hålla fast några av huvudpersonerna, inte minst Elisabeth, kunde varit hämtad direkt från Vigelandsparken. Vid Karl V:s spöklika framträdande i slutscenen ser man Tizians berömda porträtt som ersätts av Picassos Guernica, som skymtar förbi flera gånger under spelets gång. 

Styrkan i Oslo-uppsättningen är den höga och jämna musikaliska nivån. Alla sångare gör sina roller för första gången. Den italienske tenoren Matteo Lippi gör internationell karriär och det kan man förstå då hans Don Carlos har allt som krävs vokalt. Efter en lite trevande inledning sjunger han partiet med stor tenoral glans och med en höjd som är fullkomligt bedövande. Marita Sølberg är den ledande spintosopranen på Den Norske Opera. I fjol gjorde hon en alldeles lysande Desdemona i Otello. Till utseendet påminner hon om Mirella Freni. Nu är Elisabeth en ännu större utmaning än Desdemona, inte minst de långa kantilenorna. Men Sølberg har en stor fyllighet och bärighet som imponerar stort. 

Yngve Søberg, som gjorde Jago i Otello på samma scen i fjol, har en vokal virilitet och en smidighet som gör honom till en idealisk Posa. Han levererade sitt avsked med fin lyrisk smärta. Søberg har också en internationell karriär, inte minst på tyska scener. Den unga norska mezzosopranen Astrid Nordstad gjorde ett stort avtryck som den hämndlystna Eboli. Hon fixar intervallsprången i ”O don fatale” och det är en imponerande rolldebut. Det är också en roll som man växer in i, så vi har mycket att vänta. 

Kung Filip II med drag av Franco gjordes av Brindley Sherratt och det går att få ut mer av den rollen. Det får man lasta den bristfälliga personregin för. I sin ensamhet under monologen går det att ta ut ännu mer smärta när den ensamme kungen går igenom sitt kärlekslösa äktenskap med Elisabeth, som ju ingåtts på politiska grunder. Och nog har jag hört mer nattsvarta basar än Sherratts. Det har däremot Storinkvisitorn Jens-Erik Aasbø i form av en riktig basso profondo. 

Don Carlos kräver en stor kör och det har man i Oslo, där man tagit in extrakorister. De bidrar till mycket solida insatser i de många scener som de är med i, inte minst i autodaféscenen. Chefsdirigenten Edward Gardner får fram ett mycket tätt orkesterspel. Från min plats på främre parkett kändes balansen mellan orkesterdiket och scenen inte helt optimal, utan orkestern tenderade ibland att bli lite för stark. Det var som bortblåst i slutakten, för här fick Gardner också fram Verdis mer skira sidor i musiken. Sceniskt avslutas allt med att Filip skjuter sin son Carlos med ett nackskott. 

Sören Tranberg