Skuggbarnet på Göteborgsoperan, Lilla scenen

Lagom till sportlovet bjuder Göteborgsoperan på en Sverigepremiär, barnföreställningen Skuggbarnet, som spelas på Lilla scenen, med påföljande turné i regionen. Den visar sig vara en riktig pärla i pocketformat.

Föreställningen är baserad på den danska författaren Cecilie Ekens barnbok Mørkebarnet, en kritikerrosad poetisk rysare som belönats med danska kulturministeriets författarpris. 

När vi kommer in i salongen sitter två barn i fantasifullt stickade kostymer på det blankvita scengolvet. Ljusbarnet (Annalouisa Magnusson), i ljusa pasteller, skriver i en stor bok. Skuggbarnet (Hanna Brehmer), i mörka färger, har ryggen mot publiken. Mamma, ackordeonisten Anita Agnas, sitter i bakgrunden. I mitten av scenen står en gatlykta med en bänk, som snart ska visa sig bli både gungbräda, säng och karusell. 

Det trotsiga Skuggbarnet känner sig utanför och får inte vara med i familjegemenskapen. Hon bestämmer sig därför för att skrämma det lydiga Ljusbarnet och lura med sig henne på hyss och illdåd. När mamma blir arg måste det väl betyda att hon inte längre vill ha favoriten Ljusbarnet? Eller?

Skuggbarnet är en föreställning om känslor som kan vara lätta att känna igen sig i men svåra att prata om, som att känna sig ensam, rädd, arg, avundsjuk och oälskad. Men det är också en berättelse om mod, hopp och kärlek. Om vikten av att bli älskad och älska sig själv för allt man är – ljus och mörker tillsammans.

Skuggbarnet och Ljusbarnet skyddar och behöver varandra. Mot slutet byter de tröjor med varandra, och blir på så sätt både ljusa och mörka. Och mamma visar sig vilja ha dem båda, förstås. När karusellen snurrar och girlangerna blommar ut över scenen har två flickor blivit en enda. De har saknat varandra.

Mørkebarnet är något så ovanligt som en barnbok skriven som sonettkrans, d.v.s. fjorton sonetter där sista raden i varje sonett bildar första raden i nästa, följda av en femtonde sonett bestående av de föregående sonetternas förstarader. Det är en krävande versform, och de vackert formade versraderna står här i effektfull kontrast till det allvarliga och lite skrämmande innehållet. Iwar Bergqvists översättning av Jesper B. Karlsens libretto följer rytmiskt versmåttet, med ledigt språk, flöde och okonstlade rim. Sångarna växlar fint mellan sång och tal. Kanske är det just textens bundna form som gjort att man gett de talade orden extra omsorg?

Peter Bruuns musik är enkel och suggestiv, men på intet sätt inställsam. Valet att skriva för ackordeon är effektivt, instrumentet är ju en miniorkester i sig som effektfullt kan växla mellan det lyriska och dramatiska. Sången är mestadels enkel, mellan visa och musikal, och gestaltas innerligt och trovärdigt av de båda sångarna. Den mest laddade scenen med starka känslor och rött scenljus blir närmast en dramatisk operaaria. Här väjs inte för starka känslor och uttryck. 

Skuggbarnet tar barnen och konsten på allvar, på ett lekfullt sätt. Tilltalet känns genomtänkt och självklart. Efter det lyckliga slutet får vi se hur gungbrädan fungerar och bjuds in att känna på kostymernas stickade material. Det hela avslutas med ett samtal med publiken, som på sportlovsfredagen satt fullt koncentrerad och engagerad. Vad gör man när man är ledsen? 

Jag tror att vi alla, både små och stora operabesökare, denna eftermiddag kunde gå hem med nya tankar och inspiration till fortsatta samtal och funderingar. Kanske med orden och musiken som lekande och läkande kraft.

Mia Rådström