Intervju: Rebecka Wallroth

OPERAs Sören Tranberg intervjuar mezzosopranen Rebecka Wallroth. Hon väcker allt större uppmärksamhet med en repertoar som spänner från barock till nutida musik, inom såväl opera som romans och oratorium. Från och med den här säsongen tillhör hon solistensemblen vid Staatsoper Unter den Linden i Berlin.

Har du musikaliskt påbrå? 

– Ja, min mamma Ingrid Abelsson Wallroth började som korist på Stora Teatern i Göteborg och arbetade under min uppväxt i kören på Kungliga Operan. Även min farfars far, Bertil Wallroth, var sångare och sjöng bland annat Don José i Carmen och Canio i Pajazzo på Kungliga Operan.

– Jag började sjunga i Adolf Fredriks barnkör och övergick senare till Adolf Fredriks musikklasser. Jag medverkade som barnkorist på Operan en gång, och sjöng även i kören på Läckö slottsopera under mina tidiga tonår i uppsättningar som Falstaff, En midsommarnattsdröm och Béatrice och Bénédict.

Hur ser din utbildningsväg ut?

– I nian bestämde jag mig för att prova solosång efter många år av körsång. Efter ett par lektioner för Birgitta Larsson sökte jag till Musikkonservatoriet i Falun, där min syster studerat för Anita Soldh. Och här hamnade jag helt rätt. Det var fantastiskt att ha Anita som lärare, och även mycket spännande att flytta hemifrån så pass tidigt.

– Efter gymnasiet började jag som kandidat vid Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien. Där fick jag många timmar i veckan enskild undervisning och jag kunde gå och lyssna på mängd olika operor och se alla kända sångare jag bara hört på internet. Det var en ynnest att få komma dit och ta del av ett så rikt kulturliv. Min syster Johanna studerade redan på samma universitet, och det var ett stöd att ha henne där som kände till hur allt fungerade. Under mina studieår sjöng jag bland annat Idamante i Idomeneo och Olga i Eugen Onegin på Slottsteatern i Schönbrunn. Efter knappt två år i Wien kom coronapandemin och studierna fortsatte online. Då spenderade jag ett halvår på landet i Västergötland och fick tid att tänka och känna efter, vilket jag tror i slutändan bara gjorde mig mer driven och målinriktad.

Sedan kom du in på Operastudion vid Staatsoper i Berlin. 

– Jag provsjöng hösten 2022 och började mitt kontrakt följande säsong, efter fem år i Wien. Innan jag flyttade till Berlin hann jag med en underbar sommar på Vadstena-Akademien, som suffragetten Lily Fox i Daniel Nelsons nyskrivna opera Andefabriken.

Hur studerar du en roll?

– Jag översätter librettot, klinkar på pianot, tar hjälp av en språkcoach och får coaching av våra fantastiska repetitörer på Staatsoper. Viss repertoar kräver mer arbete än andra. Ibland är det språket som tar mest tid, och ibland är det tekniskt svårt, då tar jag hjälp av min sånglärare.

”Jag är även cover för det ena och det andra på Staatsoper, att vara en del av en solistensemble vid ett tyskt operahus har sina många fördelar men även nackdelar.”

Hur håller du dig i form?

– Jag har fastnat för pilates. Det är en kontrollerad träningsform som inkluderar andningen vilket jag tycker har hjälpt mig mycket tekniskt. Jag upplever att jag inte behöver sjunga upp mig på samma sätt efter en pilatesklass eftersom andningen huvudsakligen redan är igång. Jag älskar även att dansa! Helst Isadora Duncan-klasser, som jag började med som treåring fram till dess att jag lämnade Stockholm. 

Vilka roller gör du härnäst?

–  I april debuterar jag som Komponisten i Ariadne på Naxos i en repris av en Hans Neuenfels-uppsättning mot en av mina idoler, Camilla Nylund som Ariadne. Det är en ära att få sjunga en av mina drömroller så tidigt, dessutom med Staatskapelle och sådana sångarkolleger. Det är en utmaning som jag ser fram emot mycket. Jag är även cover för det ena och det andra på Staatsoper, att vara en del av en solistensemble vid ett tyskt operahus har sina många fördelar men även nackdelar. Det kan vara svårt att få ledigt för frilansjobb då jag ofta måste vara på plats i stan för att eventuellt hoppa in för en sjuk kollega.

– Den 28 februari debuterar jag som Dorabella i Così fan tutte vid ett konsertant framförande i Örebro konserthus tillsammans med min syster Johanna som sjunger Fiordiligi. Samma roller gör vi även i sommar på festivalen i schweiziska Verbier, då i en halvscenisk variant med Bryn Terfel som Don Alfonso. Det är en dröm som går i uppfyllelse att få sjunga denna otroliga opera med sin egen syster. Jag älskar Mozart!

Vad har utbildningen vid Operastudion och nu att var ensemblemedlem på Staatsoper gett dig?

– Det var fantastiskt att kastas rakt in i ett stort operahus. Och efter två år i Operastudion hade jag hunnit med cirka hundra föreställningar och samlat på mig massor av erfarenhet och inspiration. Lite långtråkigt var det att sjunga de allra minsta rollerna, ibland bara någon enstaka replik. Men under mitt andra år i Berlin fick jag chansen att göra större roller som Cherubin i Figaros bröllop, Mercédès i Carmen och Carlotta i Richard Strauss Die schweigsame Frau (se OPERA nr 4/25) med vår chefsdirigent Christian Thielemann. 

– Jag är tacksam att jag får fortsätta utvecklas och ta mig an nya och större utmaningar på Staatsoper, där jag känner mig hemma. Det är fantastiskt och ibland svindlande att få sjunga med sångareliten, till exempel i Gounods Romeo och Julia med Lisette Oropesa som Julia, där jag gjorde Stéphano, eller Falstaff med Michael Volle i titelrollen och jag som Meg Page. Men att bo i Berlin har sina för- och nackdelar, det är svårt och dyrt att hitta en vettig bostad, och staden är smutsig och otrygg. 

Du inledde den här säsongen med att göra Idamante i en nyuppsättning av Idomeneo på Státní Opera i Prag i Calixto Bieitos regi. 

– Ja, det var ett inhopp, men jag var med under hela repetitionsperioden. Jag hade som tur var gjort rollen under mina studier i Wien och jag hade även varit cover för Emily d’Angelo i Berlin under våren. Men det var en stor utmaning i Bieitos regi. Jag var nervös inför att jobba med en sådan skandalomsusad regissör, men det var spännande och väldigt lärorikt. Jag hoppas att få återvända till rollen snart igen. 

Du har deltagit flitigt i en mängd olika sångtävlingar. Vad har det gett dig?

– Det har gett mig uppmärksamhet, starkare nerver, repertoarkännedom och ibland även en påse med pengar. Att skicka in ansökan till Stenhammartävlingen 2022 var ett stort steg för mig, och att bara bli antagen till tävlingen var en vinst. Där sjöng vi inte bara arior utan även romanser, vilket jag tror var till min fördel att få visa en bredare palett. Att sedan gå till final, och att få sjunga med Norrköpings Symfoniorkester, och tilldelas andra pris var kvitto på att jag var på rätt väg. Tidigare det året vann jag en liten tävling i Österrike, med Fiorenza Cossotto som ordförande och där även dirigenten Richard Bonynge satt i juryn. 2024 kastade jag mig ut och sökte till kanske den största av alla tävlingar, Plácido Domingos Operalia. Jag vaccinerade mig och åkte till Mumbai i Indien där tävlingen hölls och tog mig till semifinal.

Har du några önske- eller drömroller?

– Jag hoppas få göra den största av alla mezzoroller, Octavian i Rosenkavaljeren inom en snar framtid. Jag är även sugen på Rossini och en vacker dag hoppas jag få sjunga Charlotte i Massenets Werther.

”Jag vaccinerade mig och åkte till Mumbai i Indien där tävlingen hölls och tog mig till semifinal.”

Du har också en omfattande romans- och konsertrepertoar. Är det något som du vill bredda? 

– Ja, absolut! Jag älskar att sjunga (och lyssna till) romanser och tycker det är väldigt roligt att jobba i ett mindre format som bjuder in till en större frihet. Senast på en liten turné med Magnus Svensson i Grünewaldsalen, Västerås Konserthus och i Lidköping. Därefter Mozarts Requiem i Berwaldhallen.

– Att få vara en del av ett symfoniskt verk som solist är underbart. Min absolut största musikupplevelse var med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding när vi framförde Lili Boulangers kantat Faust et Hélène. Det glömmer jag aldrig. Året därpå sjöng jag med Harding och Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom i Schumanns Scener ur Goethes Faust. En annan milstolpe var när jag sjöng sånger av Alma Mahler med Kungliga Filharmonikerna.

Du har även sjungit i Wigmore Hall i London …

– Ja, jag blev inbjuden av Ian Page att sjunga med hans ensemble The Mozartists 2023. Vi gjorde ett program med arior komponerade för den italienske kastraten Venanzio Rauzzini, som Mozart komponerade ”Exultate Jubilate” och den ledande rollen i Lucio Silla för. Det var nog det svåraste jag någonsin gjort, ofantligt många koloraturer, utsmyckningar och kadenser. Nästa år kommer jag tillbaka till Wigmore Hall med samma ensemble och säkerligen ett lika sprudlande program.

Hur är det att ha en storasyster som också gör en internationell karriär? Sporrar ni varandra?

– Det är fantastiskt givande att ha en syster som också är sångare. Vi har ibland befunnit oss på olika stadier eftersom Johanna är sex år äldre. Hon är min största supporter och jag hennes. Vi försöker lyssna på varandra och se varandra i de produktioner som vi medverkar i. Vi har ett ständigt pågående samtal, både professionellt och privat.  

– Jag hoppas få fortsätta sjunga hemma i Sverige parallellt med Tyskland och resten av Europa, och ser mig själv flytta tillbaka hem till Stockholm under de kommande åren.

Sören Tranberg