Frun har noterat att det är mycket film på operan numera. Ja alltså, hon menar inte de eviga biosändningarna från Metropolitan på Folkets Hus och Parker. Utan att det är ganska ofta som det finns med film på scenen i de olika operauppsättningarna. Senast såg hon Rusalka på Kungliga Operan i höstas, och hon tyckte mycket om hur Rusalka bedrev sina ystra lekar med systrarna under vattnet på de olika filmerna som visades i början. De skulle väl visa henne som ett glatt och oförstört barn, tänkte Frun.
Sedan såg hon att Göteborgsoperan skulle spela Friskytten och att det där också skulle förekomma en hel del film – inspirerat av den svenska filmen Jägarna tydligen. Tänk, Friskytten som hon inte sett sedan hon var mycket ung. Frun börjar ju bli till åren, så skulle hon orka ta sig till Göteborg? När hon sedan såg att den nya svenska sångstjärnan Matilda Sterby skulle göra Agathe blev hon ännu mer sugen. Frun hade faktiskt varit med att rösta fram henne till Tidskriften OPERAs pris. Hon bestämde sig för att först höra premiärens radioutsändning, men då hade Sterby insjuknat och ersatts av en i och för sig utmärkt tysk sopran. Men därför blev längtan att ta sig till Göteborg än större, så till sist bokade Frun en biljett till sista föreställningen, och även tågresa och hotell. Väl på plats kom en person ut framför ridån innan det skulle börja. Åh nej, tänkte Frun, vem är nu sjuk? Nej då, ingen var sjuk men tydligen hade vridscenen hakat upp sig. Den vägrade helt enkelt att röra sig ur fläcken. Personen meddelade att vi skulle få se en konsertant version. Asch då.
Men när uvertyren kom igång, visades en film på ridån där Agathe tumlade omkring blodig i snön för att till sist dimpa omkull. Och när ridån gick upp fick man se en snöklädd norrländsk by på scenen. Det tog inte lång stund innan två av rollerna började ett vildsint slagsmål där de rullade runt på golvet. Inte har man sett någon konsertant opera där de slagits på scenen, tänkte Frun. I vargklyftsscenen kom diverse mystiska ljuseffekter, och när föreställningen var över tänkte hon att det varit som att se en helt vanlig Friskytten-föreställning. Hon mötte dock en väninna boende i Göteborg i pausen, och väninnan som även sett en tidigare föreställning kunde berätta att det var olika filmteam inne i husen som filmade folk i realtid. Naturligtvis hade även vridscenen varit flitigt igång. Men Frun var så nöjd med att hon fått uppleva Matilda Sterby och de andra, samt att hon nu åter hade fått se Friskytten efter så många år.
”Diabilder? Men det måste väl ändå vara fel? I alla andra recensioner talas det ju om tecknad film. Det var överhuvudtaget väldigt länge sedan som Frun ens tänkte på diabilder; själv minns hon hur hennes skolkamrater stönade när läraren tog fram ett sådant där diabild-set från Pogo eller vad det nu hette.”
När hon sedan läste recensionerna på nästa uppsättning i Göteborg, Trollflöjten, tänkte hon att nu var det dags igen: ännu mera film. Men ju fler recensioner hon läste på nätet (ett av hennes barnbarn har lärt henne hur man letar upp dem) förstod hon att det här inte var någon ”realistisk” film, utan allt var animerat.
När hon kom till Expressens recension blev hon dock konstenerad. Recensenten Teodor Stig-Matz skriver att ”Det är en historia som varken lider eller gynnas av att marineras i diabilder”. Diabilder? Men det måste väl ändå vara fel? I alla andra recensioner talas det ju om tecknad film. Det var överhuvudtaget väldigt länge sedan som Frun ens tänkte på diabilder; själv minns hon hur hennes skolkamrater stönade när läraren tog fram ett sådant där diabild-set från Pogo eller vad det nu hette. Hon blev nyfiken på om Teodor Stig-Matz var i samma generation som hon själv, så hon googlade upp honom (som sagt, barnbarnet har ju varit en utmärkt lärare). Döm om hennes förvåning när han visade sig vara 32 år. Han kan väl aldrig ha upplevt några diabilder? Och inte är det väl diabilder som visas i Göteborgsoperans uppsättning? Frun tänker dock inte företa en ny resa för att undersöka saken. Dels har hon sett Trollflöjten så det räcker och blir över, och dels vågar hon inte riskera att något på scenen hakar upp sig igen.
Frun hann också med att slinka in på Riksarkivet strax före jul och fick sig till livs både föredrag och en utställning om Judiskt liv under 250 år i Sverige. I den fina utställningen hajade hon till vid montern om bråket kring Isaac Grünewalds scenografi till Simson och Delila på Operan 1921.
Hon drog sig till minnes en trevlig middag där hon som tonåring fick historien om bråket mellan Operan och konstnären återberättad av en som var med. En äldre väninna med koppling till en förläggarfamilj hos vilken det hänger tavlor av mästaren.
Och visst var det en dråplig historia! Grünewald fick uppdraget av regissören Harald André att göra det konstnärligt dekorativa till uppsättningen av Simson och Delila, ja man kallade scenografi så på den tiden. Merarbete och resor tur och retur ledde till att Grünewald önskade högre honorar, hela 75 000 kronor!
Operan stretade emot och det hela ledde till en rättslig process, där konstnären backades upp brevledes av några av tidens främsta konstnärer, bland andra Parisvännerna Pablo Picasso och Henri Matisse. Den sistnämnde intygade vännen Isaacs idoga arbete under sex månader. Och avslutade med att berömma skissernas originalitet och glans som grund för uppsättningens framgång, minsann!
Allt gick till slut att ordna och förlikning nåddes med att Grünewald också fick ytterligare uppdrag på Operan. Frun har nog själv inte fått uppleva något liknande, möjligen undantaget premiären på Ligetis Den stora makabern, där scenografen Aliute Meczies och regissören Michael Meschke tänjde på gränserna och det höll på att gå över styr. Något som Fruns vän och operachef Bertil Bokstedt avstyrde på sitt smidiga och kocilianta vis …