Stenhammar: Tirfing
Dike, Mjörndal, Hällström, Krantz, Högström. Malmö Opera Orchestra, Malmö Opera Choir/Östman
Sterling CDO1134–35 [2 cd]
Distr: Naxos
Wilhelm Stenhammar hade hösten 1896 just satt punkt för sin första opera Gillet på Solhaug när han av sin barndomsvän Anna Boberg fick librettot till en ny opera. Stenhammar kom under våren 1897 igång med arbetet, allt gick raskt undan och redan i december 1898 hade hans nya stora opera Tirfing premiär på Kungliga Teatern i Stockholm.
Vid den här tiden rådde högkonjunktur för nordisk mytologi och romantiserade berättelser om hjälmprydda vikingar som fyllda av dådkraft svingade sina stora svärd. Anna Boberg visste vad som låg i tiden, och hon följde också med vad som hände på Operan. År 1895 hade Valkyrian haft sin bejublade Sverigepremiär, och från svärdet Nothung är det inte långt till svärdet Tirfing. Det finns åtskilligt av Wagnerinspiration i Tirfing – det går att sätta upp en lång lista – men väl att märka mer i librettot än i musiken. Stenhammar var inte någon naturlig wagnerian, vilket Peterson-Berger inte var sen att kritiskt påpeka.
Det är i romansernas subtila gestaltning av högklassiga litterära texter som Stenhammars genialitet som musikdramatiker kommer till sin fulla rätt. Anna Bobergs text var inte höglitterär, snarare går hon över gränsen till pekoralet ibland (en tjänare presenterar till exempel kvällens festmat för sin herre: ”Och känner du herre det ljuvliga oset av skinkan som bäddas i äppelmoset”). Det genomarbetade episka svep som kunde ha lyft Anna Bobergs amatörtext är inte Stenhammars sak. Han arbetar som i romanserna, försöker illustrera scen för scen, men samtidigt ger honom texten inte den melodiska inspiration eller gestaltningslust som en tät Runeberg-dikt ger. Ändå finns det gott om schwungfulla avsnitt och passager i Tirfing, och musiken duger absolut att lyssna till även om det inte är Stenhammar när han är som bäst. Den som är bekant med Stenhammar som orkestertonsättare främst genom serenaden och andra symfonin känner nog inte igen sig, däremot den som också hört den ungdomliga konsertuvertyren Excelsior.
Publiken gillade i alla fall vad man fick se och höra, och Tirfing gick hela 17 gånger med Matilda Jungstedt i huvudrollen. Sedan var det stopp. Det tog hela 113 år innan Tirfing fick sin andra premiär, i Malmö hösten 2011 i en uppsättning där Per-Erik Öhrn regisserade, Arnold Östman dirigerade och Martina Dike hade huvudrollen. Jag såg den då och kunde konstatera att trots all tidsbundenhet och svagheterna i librettot så var Tirfing väl värd att återupplivas. Dessutom är Tirfing ett verk som passar utmärkt för vår tids stora intresse för begreppet queer. Hervor är kvinna men för att få tillgång till fallossymbolen svärdet Tirfing åläggs hon av sin döde far Angantyr att enbart framträda som man, Hervardur. Det trasslar till det med förhållandet till syskonen Vidar och Gullväg, som båda älskar Hervardur. Ur detta queera triangeldrama kan den som är lagd åt det hållet analysera fram många aspekter som nog varken Anna Boberg eller Stenhammar tänkt på.
Självfallet var det viktigt att dokumentera den här produktionen och äntligen fylla igen detta stora hål i Stenhammars annars så rika diskografi. Varför det skulle ta närmare femton år är svårt att förstå, men heder åt Sterlings som producerat denna ljudmässigt utmärkta inspelning från radioutsändningen av premiären i oktober 2011.
Arnold Östman leder Malmöoperans kör och orkester med påtaglig övertygelse om det här partiturets kvaliteter. Skickligt håller han ihop musiken när den börjar gå en aning tomgång, och han lägger ut alla motiv och fraser distinkt och klart.
För att Tirfing ska kunna leva krävs en Hervor/Hervardur med stark karaktär och med en röst som omedelbart får denna dubbelkönade natur att äga scenen både som man och som kvinna. Martina Dike är helt rätt i rollen. Hon har lyskraft och karaktär i sin mezzo, och det är ingen tvekan om vem som är huvudperson här.
Som hennes älskade vän Vidar är Daniel Hällström trovärdig med sin stadiga baryton, medan man kunde ha önskat sig ännu mer glans och glöd av Ulrika Mjörndals Gullväg. Men hon är litet missgynnad, varför fick hon inte en ordentlig aria att fördjupa sin roll med? I stället får en bard (Jakob Högström) sitta och dra ett tradigt kväde. Problematisk och direkt störande för helhetsintrycket är rollbesättningen av Angantyr och kungen (Vidars och Gullvägs far). Båda rollerna sjungs eller halvreciteras av Bengt Krantz som vid den här tiden inte hade så mycket kvar av sina forna röstresurser.
Men det är gott att detta stora verk av en av våra främsta tonsättare nu äntligen finns allmänt tillgängligt.
Lennart Bromander