Rigoletto på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Det är inte många år sedan Köpenhamnsoperans förra premiär på Verdis Rigoletto, men jag kan förstå att man gärna sökt en ersättare. Aniara Amos uppsättning var nämligen av det slaget som gett begreppet regiteater dåligt rykte. Jag minns till exempel med en rysning hur Sparafucile gjorde entré cyklande på en liten trehjuling.

Den här gången har man köpt in en uppsättning av Sofia Adrian Jupither med ursprung på Kungliga Operan i Stockholm, här återskapad av Robin Tebbutt. Inga trehjulingar på scenen men en avskalad uppsättning, moderna kläder, inga ståndsskillnader, och Hertigens festsal signalerar inte mer prakt än Sparafuciles lilla värdshus.

Erlend Birkelands scenografi är rätt tråkig. Både Rigolettos möte med Sparafucile och hela den följande scenen mellan Rigoletto och Gilda utspelar sig på förscenen framför en heltäckande tegelvägg. Även slutakten utspelar sig framför en vägg, något mer sliten. Hertigens festsal ser ut som ett arbetsplatscafé.

Det blir svårt för sångarna att bygga upp sina karaktärer med sådan inramning. Mexikanske Alfredo Daza har med sin flödande kraftfulla baryton utan tvekan rösten som Rigoletto, och han agerar i princip som man förväntar sig av denne olycksdrabbade man. Men han ser ut som en luggsliten, låghalt medelsvensson, som ingen någonsin skulle komma på tanken att anlita som hovnarr.

Även Hertigen hade hämtats från Mexiko, Galeano Salas. Han briljerar med sin nonchalans och sin snygga tenor. Det är oftast härligt att höra på, men när han driver upp den sista höga tonen i ”La donna è mobile” till ett crescendo som slutar i ett smått öronbedövande fortissimo handlar det mer om publikfrieri än god smak.

Clara Cecilie Thomsen som gått från klarhet till klarhet de senaste säsongerna rolldebuterar som Gilda och både frasering och färgsättning är innerlig och vacker. Hon har samtidigt en fast och klar lyrisk sopran som får Gilda att framstå som en respektabel karaktär och inte bara som ett viljelöst offer för en absurt överbeskyddande uppfostran. Henning von Schulman är en avmätt sinister Sparafucile, medan Elisabeth Jansson är en litet oengagerad Maddalena.

Den taiwanesiska dirigenten Yi-Chen Lin leder Det Kongelige Kapel välkalkylerat i ett musicerande där allt sitter på plats med precision men där man ibland saknar den fjädrande lättheten.

Lennart Bromander