Gluck Arias
Ann Hallenberg, mezzosopran
The Mozartists/Page
Signum Classics SIGCD921 [1 cd]
Distr: Naxos
Under en novemberkväll följde jag direktsändningen av International Opera Award 2025 från Greklands Nationalopera i Aten över nätet. Och i kategorin solorecital vann Ann Hallenberg första pris för sin inspelning av Gluck Arias med The Mozartists under dess ledare Ian Page. Jag blev oerhört nyfiken på inspelningen, som är ett resultat av ett tioårigt samarbete mellan Page och Hallenberg. Han dirigerade Händels Agrippina på Drottningholms Slottsteater 2019 med Ann Hallenberg i titelrollen, vilket ledde till att hon belönades med Tidskriften OPERAs Operapris.
På det nya albumet bjuds vi på tolv arior, de flesta ur mindre kända Gluckoperor, varav två aldrig har spelats in tidigare. Samtliga operor är ur tonsättarens italienska verk. Allt inleds med en aria ur Il trionfo di Clelia som Gluck skrev för Bologna 1763. Ur den operan sjunger Hallenberg tre långa arior. I det mycket informativa cd-häftet, dock enbart på engelska, får vi veta mycket om verken, deras tillkomst, var och i vilket sammanhang de uruppfördes. Glucks fasta punkt blev främst Wien, där han komponerade hela sexton av sina operor.
Hans äldsta bevarade opera är den sjätte i ordningen, Ipermestra, och ur den sjunger Hallenberg en dramatisk aria. Librettot är skrivet av den flitige Pietro Metastasio. Ursprungligen hade det här librettot sin urpremiär i Johann Adolph Hasses version med samma namn i Wien i januari 1744; på hösten samma år fick Glucks version sin premiär i Venedig.
Och Metastasio förekommer som librettist i flera av operorna på cd-inspelningen. Likadant är det med Ezio som är den enda opera som Gluck skrev för Prag. Samma libretto förekommer för övrigt i ett fyrtiotal operor av t.ex. Hasse, Händel, Jommelli, Traetta och Paisiello. Ur den sjunger Hallenberg en av Fulvias arior, precis före finalen. Hon sjöng samma parti i en komplett inspelning för femton år sedan, då med Alan Curtis på Virgin Classics.
”Här gäller Parmaversionen från 1769, som ligger betydligt högre än annars eftersom Gluck bearbetade den för att passa en soprankastrat.”
På näst sista spåret bjuds vi också på en aldrig inspelad aria ur Le nozze d’Ercole e d’Ebe som skrevs för Dresden i samband med två kungliga bröllop år 1747.
I merparten av spåren får vi följa den okände Gluck, men det bjuds också på tre inslag ur hans så kallade reformoperor. Här var Ranieri de’Calzabigi librettisten till Paris och Helena, ur vilken vi hör den välbekanta ”O del mio dolce ardor”, och Orfeus och Eurydike. Ur den senare framförs både Dans på de saligas ängder och Orfeus aria ”Che puro ciel”. Här gäller Parmaversionen från 1769, som ligger betydligt högre än annars eftersom Gluck bearbetade den för att passa en soprankastrat. Den versionen spelades senast i Sverige på Göteborgsoperan till Gluckjubileet 2014.
Ann Hallenberg har haft en lång och mycket framgångsrik internationell karriär. Hennes röst är både intakt och utvecklas än mer, vilket märks i samspelet med Ian Page som är så välavvägt. The Mozartists är berömda för sina tidstrogna tolkningar av inte minst Mozarts samtliga operor.
Ann Hallenbergs internationella genombrott kom när hon medverkade i Händels oratorium Il Trionfo del Tempo e del Disinganno i en scenisk version på Zürichoperan med dirigenten Emmanuelle Haïm, vilket också ledde till en inspelning. Strax före jul medverkade Hallenberg i samma verk i Stockholms konserthus. Där visade hon återigen att hon är en av de ledande i sitt fack.
Gluck-albumet avslutas med en aria ur Il trionfo di Clelia – en riktig aplomb! Här bjuder Ann Hallenberg på en furiös tolkning av Orazios aria. Hon får visa upp hela sitt breda konstnärskap med vokala löpningar, drillar och inte minst ett imponerande djup. Inspelningen rekommenderas å det varmaste.
Sören Tranberg