Salome på Komische Oper, Berlin

Komische Oper spelar under några år i exil på Schillertheater, där även Staatsoper fick husera under renoveringarna av sitt hus. Beslutsvåndan i Berlins senat har försenat igångsättandet men nu är arbetet på Behrensstrasse äntligen igång. Var det slutar i tid och kostnader står som så ofta när det gäller operahusrenoveringar skrivet i stjärnorna, bokstavligt talat …

På plats i Schillertheater har man i alla fall prickat in ett par framgångsrika uppsättningar. Här och nu Salome i regi av Evgeny Titov, som snabbt har gjort karriär runtom på kontinenten. Hans regi är rak och effektiv, endast de för tillfället medverkande närvarar i scenerierna. Det ger full koncentration åt dramat. Salome är här närmast en flicka i nedre tonåren. Hennes ansikte döljs i dramat av en mask liknande en puppa som väntar på att få slå ut. Det är som om hon nyss kommit rusande ut ur sitt flickrum, klädd i prinsessklänning och sockiplast på fötterna. Hon är fortfarande formbar och med känslorna överallt blir det ett slags urknall när hon blickar ner i brunnen och möter sina drifter i Jochanaans gestalt. 

Scenografen Rufus Didwiszus omger dramat med ett guldskimrande spelrum med nergången till fängelsehålan i centrum. Esther Bialas kostymer antyder ett slags fritt förhållande till nutid. Traditionella är egentligen bara de chassidiska judarna i sina pälsbrämade shtreimels.

Men, och här kommer uppsättningens poäng, man får en obehaglig känsla av att vi bevittnar ett drama som upprepar sig. Till exempel när Jochanaan fördömt Salome och kliver ner i fängelsehålan igen. Hon kraxar till och scenväggarna lyfts upp för att blotta ett galleri med ett hundratal avhuggna huvuden, prydligt ställda i fack som vore det en trofésamling. I de sju slöjornas dans sveper inte bara en utan ett dussin identiska Salome in som för att understryka Herodes vanställda drifter. En ofrivilligt komisk situation uppstår dock när Jochanaans uppsprättade kropp langas över brunnskanten inklusive tarmar och organ i äkta studsande plastmaterial.  

Att just denna uppsättning har gjort succé kan i första hand tillskrivas Nicole Chevalier i titelrollen. Hon besitter den naturligt silvriga klangen som inte gör halt någonstans i röstregistret utan håller hela vägen upp till höjdtonerna.

Den bildsköne Günter Papendell, som jag hört flera gånger på Komische Oper, övertygar som Jochanaan. Men inte utifrån en knalligt skarp röst utan med en mer mjuk och elegant tongivning, närapå salvelsefull i uttrycket.

Matthias Wohlbrecht levererar en räddhågsen tolkning av Herodes. Inga röstliga överdrifter i dekadens som somliga karaktärstenorer ofta tillämpar. Han gestaltar skickligt en kung hjälplöst fast i trycket från alla sidor och sina egna drifter. Röstligt tar han sig igenom orkestermassorna utan problem. Det gör även Karolina Gumos som Herodias, en rentav skrämmande gestalt där hon tornar upp sig framför sin velige make.

Den amerikanske dirigenten James Gaffigan har nu landat som ny Generalmusikdirektor på Komische Oper. Strax efter att han tillträdde var det dags att flytta till Schillertheater och här har han väl ännu inte tagit in husets luriga akustik. Gaffigan har förvisso sinne för nyanserna, partituret blommar och fräser tidvis som det ska. Det är bara några grader för hög volym, vilket säkert blir bättre med tiden – precis som för Daniel Barenboim och hans Staatskapelle när de huserade på samma teater.

Nu var detta den sista föreställningen av Salome för säsongen, men om man framöver tar upp den igen med samma besättning så är den väl värd ett besök. För som man säger – Berlin ist immer eine Reise wert!

Alexander Husebye