Trollflöjten på Göteborgsoperan

På Luciakvällen, lagom till jullovet, presenterar Göteborgsoperan en helt ny uppsättning av Mozarts sista opera Trollflöjten. Resultatet är en fartfylld scenisk fullträff för alla åldrar.

Detta sångspel från 1791, med libretto av Emanuel Schikaneder, är en tidlös berättelse om att växa som människa och finna sin väg i livet. I en tid av oro, klimatkaos, krisskydd, preppers, incels och polarisering har regissören James Bonas skapat en sagovärld med moderna förtecken.

Den sagolika scenografin av Thibault Vancraenenbroeck går i svart, vitt och frostigt silver. I fonden ett silvrigt, animerat vattenfall. Grégoire Ponts fantasifulla animationer förstärker magin utan att ta över, de följer musiken och uttrycker rollfigurernas inre känslor. Skira slöjor i scenografi och kostym (Nathalie Pallandre) förhöjer det trolska.

Världen som vi känner den är ödelagd. Långt ute i ödemarken lever en grupp överlevare i ett samhälle styrt av män. I de sista kvarvarande skogarna härskar Nattens drottning över ett kvinnokollektiv. In i denna polariserade värld kraschar piloten Tamino. Hängande i sin fallskärm attackeras han av en magnifik animerad drake. Han räddas av tre kraftfulla damer, gestaltade med humor och gnistrande sångglädje av powertrion Carolina Sandgren, Ann-Kristin Jones och Katarina Giotas. Berättelsen rivstartar och vi befinner oss i ett okänt land där vad som helst kan hända.

Den talade dialogen är nerkortad, vilket gör dramat tätare och berättandet mer effektivt. Det sjungs på svenska i Rikard Bergqvists översättning och textas övertygande både i tal och sång. Texten är uppdaterad, men i sångtexterna har man bitvis tagit sig onödigt stora friheter gentemot originalet. De är ofta mer resonerande och filosoferande än konkreta och poetiska eller roliga och är inte heller alltid särskilt sångbara och lättbegripliga när ovidkommande ord betonas. Teatermannen Schikaneder visste vad han gjorde när han skrev sin text, och på svenska finns flera översättningar att jämföra med, inte minst Alf Henriksons stilbildande version till Folke Abenius uppsättning på Kungliga Operan 1968, senare också använd i Ingmar Bergmans filmatisering.

Det går undan, både på scen och i orkesterdiket. Att första akten klaras av på mindre än en timme beror inte enbart på att talreplikerna är färre. Dirigenten Aivis Greters har genomgående valt friska – för att inte säga snabba – tempi. Göteborgsoperans orkester spelar lätt och luftigt, och det klingar mestadels lekfullt och dansant. Men stundtals blir det lite stressigt, vilket gör att en del av den växelverkan mellan komedi och existentiellt drama som finns i Mozarts musik och utgör själva kärnan i operan försvinner. Allvaret hinner inte riktigt landa.

”Åke Zetterström som Talaren visar hur en man kan vara både skönsjungande, välartikulerad, vis och samtidigt övertygande misogyn. Nog finns det motsvarigheter i vår tid.”

Komik och action blir det desto mer av, inte minst när Papageno dyker upp, gestaltad av Hannes Öberg med direkt och självklart tilltal, både vokalt och sceniskt. Uppsättningen har dubbla sångarlag i nästan alla roller. På premiärkvällen sjungs Tamino av Tobias Westman, som balanserar fint mellan hjälte och innerlig, lyrisk yngling, med obesvärad höjd i den krävande tessituran. Tillsammans med Papageno beger han sig iväg för att rädda Pamina, vägledd av tre gossar, i form av bedårande svävande molntussar (Gottfrid Norrby, Hilmer Norrby och Isak Nilsson), vars pannlampor lyser upp deras väg.

Ida Falk Winland gör en stark och handlingskraftig Pamina, med bärighet och rondör i hela registret. Partiet passar henne perfekt. Platinablond, iklädd cykelbyxor och knallrosa tunika blir hon en Barbie i bojor som lyckas bryta sig loss.

Sarastro (Kristoffer Töyrä) blir i denna uppsättning en betydligt mjukare karaktär än vad vi är vana vid. Iklädd en pyjamasliknande kostym sjunger han med varm och lyrisk röst sin andra aria, som snarast blir en sorts vaggvisa. 

Monostatos (Daniel Ralphsson) är i denna version en legosoldat och underhuggare med smått perversa drag som enkelt byter sida när det behövs. Åke Zetterström som Talaren visar hur en man kan vara både skönsjungande, välartikulerad, vis och samtidigt övertygande misogyn. Nog finns det motsvarigheter i vår tid. Papagena gestaltas fint och livfullt av Alva Olsson, praktikant från SKH.

Man har roligt både i salongen och på scen, och det sjungs väl över lag. Men premiärkvällens utropstecken är Kerstin Avemo som Nattens drottning. Hennes entréer är lika enkla som raffinerade – upp ur en stubbe – förstärkta av en luftigt levande chiffongslöja. I himmelshög peruk sjunger hon i ursinnigt tempo sin ikoniska andra aria, frustande av hämnd, vrede och desperation. Vad har denna kvinna egentligen varit med om? Möjligen handlar hennes vrede även om världens tillstånd, den ödelagda jorden och skövlade skogen. En oväntad knorr blir den coola sortin, där hon likt en mätt lejoninna som nerlagt sitt byte långsamt och lojt promenerar ut med självmedveten värdighet. Fullkomligt fenomenal och livsfarlig.

Uppsättningen är vacker, spännande och infallsrik. Och framför allt musikalisk. Regissören James Bonas har tagit väl vara på både sagan och Mozarts musik i sin regi. Göteborgsoperans nya Trollflöjten är underbart spektakulär utan att bli ett spektakel. Hjärta och innerlighet genomsyrar föreställningen och leder på ett självklart sätt till det hoppfulla slutet med den jublande kören då trädet slår ut i livskraftigt grönt. Triumf!

Mia Rådström