Wagner: Den flygande holländaren
Finley, Davidsen, Sherratt, de Barbeyrac, Grøtvedt, Kissjudit. Chorus and Orchestra of Norwegian National Opera/Gardner
Decca 487 0952 [2 CD]
Distr: Universal
Mulligan, Holloway, Register, Anger, Smagur, Gour. Hong Kong Philharmonic Chorus and Orchestra, Netherlands Radio Choir/van Zweden
Naxos 8.660572-73 [2 CD]
Distr: Naxos
Deccas nya inspelning av Richard Wagners Den flygande holländaren gjordes vid ett konsertant framförande i Oslos operahus i augusti 2024. Att framförandet ägde rum och dessutom resulterade i en skivinspelning har framför allt att göra med Lise Davidsen, som sjunger Senta, en roll som hon inte tänkt sig att göra på scen – hennes framtid som dramatisk sopran är entydigt inriktad mot Isolde och Brünnhilde. Det gällde alltså att passa på när hon visat sig villig till åtminstone ett eller ett par konsertanta framföranden som Senta.
Det har vi all anledning att glädjas åt, Lisa Davidsens Senta är fullkomligt magnifik. Hennes röst är fylld av klangfärg, den har en överväldigande kraft och glans över hela registret oavsett om hon sjunger ett avspänt pianissimo eller ett kraftfullt forte. Denna Senta är verkligen inte en inbilsk och drömsk ung flicka utan en urstark kvinna tveklöst kapabel att försätta berg och bryta gamla förbannelser.
”Det finns många bra inspelningar av Den flygande holländaren men knappast någon annan med en så självlysande stark Senta”
Hennes holländare, Gerald Finley, är ganska annorlunda. Finley har lång erfarenhet som romanssångare, och det tar han med sig i sitt inträngande, nästan introverta porträtt av den olycksdrabbade sjökaptenen. Det ger egentligen en viss obalans mellan de båda kontrahenterna, men Finley sjunger med sådan pregnans och intelligens att det vore fel att klaga. Lyssna på holländarens och Sentas duett i slutet av andra akten, det är operasång av nästan omtumlande kvalitet!
Man hade i Oslo sett till att skapa maximala förutsättningar för ett starkt helhetsresultat, inte bara bädda för stjärnan Davidsen. Som Daland en ung basso cantante Brindley Sherratt med mycket vackert legato och som Erik en annan ung sångare på uppgång, tenoren Stanislas de Barbeyrac, som skapar en tydlig personlighet åt Erik. En utmärkt tenor från hemmaplan, Eirik Grøtvedt sjunger styrmannen, medan Anna Kissjudit är en Mary som också hon gör starkt avtryck, liksom kör och orkester under sin ordinarie chefsdirigent Edward Gardner.
Det finns många bra inspelningar av Den flygande holländaren men knappast någon annan med en så självlysande stark Senta och dessutom med sådan kvalitet över hela fältet.
Otur alltså för Naxos som presenterar en ny Holländare från Hongkong i skuggan av denna spektakulära norska utgåva. Men man kan sin Wagner även i Ostasien. Jaap van Zweden har tidigare stått för en aktningsvärd Ringen-inspelning från Hongkong, och deras Holländare får sägas vara minst lika aktningsvärd. Klangbilden är visserligen litet oklarare än på den norska inspelningen, men van Zweden leder sin ypperliga orkester och kör till ett väl så dramatiskt och livfullt framförande som Gardner i Oslo.
Och Jennifer Holloway, som är mycket i ropet på världens ledande operascener just nu, förbleknar inte alls så mycket i skuggan av Lise Davidsen. Även hon sjunger en högdramatisk Senta och låter sig inte besväras av de extrema ställena i Sentas parti. Hon gestaltar rollen med medryckande intensitet. Brian Mulligan är mer av en ordinär standard-holländare än Gerald Finley men duger utmärkt. Ain Anger med sin källarbas gör Daland till en helt annan karl än den skönsjungande Brindley Sherrat, medan Bryan Register uppvisar en något svagare personlighet än Stanislas de Barbeyrac.
Hade jag inte hört Naxos-inspelningen just i anslutning till den sensationella norska varianten skulle jag säkert ha prisat den mer eftertryckligt.
Lennart Bromander
