Massenet: Grisélidis
Santoni, Dran, Dolié, Christoyannis, Dennefeld, Charvet. Fournaison, de Damas.
Choeur et Orchestre national Montpellier Occitanie/Zeitouni
Bru Zane BZ 1058 [2 CD]
Distr: Naxos
I operans värld hade Boccaccios historia om Griselda sin främsta tid under barocken. Scarlatti, Vivaldi, Bononcini, Jommelli med flera fann historien om den tålmodiga Griselda och hennes prövningar av markgreven värd att sätta musik till. Ofta användes ett libretto av Apostolo Zeno, som av dramaturgiska skäl adderade en kärlekshistoria (se OPERA nr 1/2024).
Historien om Griselda fick ett långt liv inom litteraturen, hon skymtar där än i dag, medan den på operascenen sakta men säkert försvann under 1800-talet. Den sista, dessvärre rätt kortlivade framgången, är signerad Jules Massenet, som under 1890-talet skrev och skrev om historien. Hans närmaste förlaga var en framgångsrik pjäs av Armand Silvestre och Eugène Morand, de fick också uppdraget att omvandla talpjäsen till ett libretto. Premiären skedde i Paris 1901 och operan framfördes åtminstone fram till 1930-talet. Sedan dess endast ett fåtal iscensättningar eller något enstaka konsertant framförande.
Massenets genrebeteckning är conte lyrique – en musiksaga – och här finns ekon av medeltida mysteriespel med modernare inslag av Faustmyten. Massenet ville kombinera komik med tragedi, där det förra hänvisades till Djävulen (med fru!) och det senare till den inte bara rätt tålmodiga utan framför allt sig på Gud förlitande Grisélidis. Likt Mefistofeles ingår Djävulen ett vad med Markisen om att när denne är ute och slåss mot saracenerna ska Grisélidis falla för frestelsen att begå äktenskapsbrott. Men redan från början begriper vi hur det ska gå, eftersom hon presenteras som en ängel och är devot både mot Gud och Markisen; de två är nästan en och densamme.
”Allt är helt enkelt mycket kyskt, men musikaliskt elegant, inte minst med tanke på den egentligen rätt egendomliga kombinationen av själfull musik med mjuka klanger och harmonier och Djävulens buffaliknande framfart.”
Till sist, när Djävulen väl misslyckats i sina tämligen tappra försök, där det sista är att kidnappa hennes lille son Loÿs, kommer hjälpen ovanifrån i form av ett brinnande svärd ur ett altarskåp, ett svärd som strax ersätts av den förlorade sonen, som dessutom vilar i den avbildade S:t Agnes armar. Och äktenskapsbrottet, som alltså uteblir, bestod i att Grisélidis skulle kyssa en främmande man som Djävulen utsett. Allt är helt enkelt mycket kyskt, men musikaliskt elegant, inte minst med tanke på den egentligen rätt egendomliga kombinationen av själfull musik med mjuka klanger och harmonier och Djävulens buffaliknande framfart.
Det är dirigenten Jean-Marie Zeitouni som här ska äras. Han håller ihop de långa linjerna och balanserar snyggt klangerna mot solisternas överlag goda insatser. Det är knappast fel att associera till den sene Wagner, Parsifal ekar emellanåt och det är knappast en slump att titelrollen vid premiären sjöngs av Wagnersopranen Lucienne Bréval.
På denna inspelning är det Vannina Santoni, en lyrisk sopran, som gestaltar Grisélidis med sin klara och mjuka röst. Markisen sjungs av barytonen Thomas Dolié, vars röst matchar Santonis med en karaktärsfull och flexibel stämma. Djävulen, Tassis Christoyannis, har en mörkare baryton och får också fram det spefulla i rollen. Denna djävul ska ju vara mer löjlig än farlig. Detta gäller även hans hustru Fiamina, där Antoinette Dennefeld med sin mezzosopran är både skarp och kvick. Alain, en herde och så att säga Grisélidis ex, som Djävulen försöker fresta med, sjungs av tenoren Julien Dran med kraft, men han låter onödigt pressad på höjden.
Slutligen, och inte minst, är detta en utgåva från det italienska Bru Zane, specialiserad på fransk opera. Presentationen – en bok i begränsad och numrerad upplaga – har inte bara libretto utan också fyra artiklar kring verkets omständigheter vid sekelskiftet 1900. Det är som alltid från Bru Zane en påkostad och elegant utformad liten bok, en libello, dessutom försedd med inte ett, utan två boksnören. Självfallet är de färgkoordinerade med texternas layout.
Claes Wahlin