HÄNDEL: APOLLO E DAFNE & ARMIDA ABBANDONATA
Lewek, Chest.
Il Pomo d’Oro/Corti
PTC 5186965 [1 CD]
Distr: Naxos
Händels samlade produktion är av den omfattningen att frågan är om ens den mest devote Händeldyrkare under sin livstid hinner lyssna igenom allt. Om man därtill lägger alla inspelningar som finns att tillgå, ja då får man väl sätta alla andra kompositörer på paus. Blott kantaterna uppgår till över 80, och av dessa är kring dussinet sådana som brukar kallas dramatiska kantater, alltså där en handling kan urskiljas och har den fördelen att kunna iscensättas, så som man ofta med framgång gör på kontinenten.
Gränsen mellan dramatiska kantater och oden eller oratorier är för moderna öron inte knivskarp. Ofta handlar det om ämnet (sekulärt eller religiöst), ibland om omfånget eller antalet röster. De större varianterna av dessa verk framförs allt oftare som opera eller operaliknande, som L’Allegro, il Penseroso, ed il Moderato eller den på Stockholms konserthus aktuella Il Trionfo del Tempo e del Disinganno. Sceniskt verkar genrebeteckningen inte spela någon större roll. Händels välkända skicklighet med musikalisk dramatik gör ju att det mesta han skrev för röster kan gestaltas dramatiskt.
Detta märks både orkestralt och vokalt i föreliggande inspelning av två kantater (plus några orkesterstycken). Historien om Apollo e Dafne kommer som så ofta från Ovidius och finns med från operans tidigaste barndom, Jacopo Peris Dafne från 1598 eller Francesco Cavallis Gli amori d’Apollo e di Dafne (1640). Apollon förälskar sig förgäves i Dafne, men vad hjälper hans skicklighet med pilbågen mot Dafnes lojalitet med Diana? Intet. Hon förvandlas till ett lagerträd som han vattnar med sina tårar.
I solokantaten Armida abbandonata (Tassos Det befriade Jerusalem den här gången) jagar trollkvinnan Armida den älskade men flyende Rinaldo, och när hon inser att hon förlorat honom slits hon mellan en vrede som vill sänka hans skepp, och sina känslor för honom. Till slut åkallar hon kärleksguden för att befria henne från kärlekens bojor. I den förstnämnda hör vi en säker John Chest, vars klangrika baryton matchar Kathryn Leweks lika mjuka som kraftfulla sopran. Det är dock som Armida Lewek är rent sensationell. Här växlar hon mellan förtvivlan och faller ihop i den sorgliga finalen i ett överjordiskt vackert pianissimo som blir allt vackrare för varje avlyssning.
Francesco Corti och Il Pomo d’Oro är en utmärkt kombination. Corti lyfter fram solisterna och balanserar stämmorna mot orkestern så att båda dessa kantater får nerv, elegans och dramatik. Det är, trots eller kanske tack vare, det tragiska ämnet helt enkelt en sällsynt vacker inspelning.
Claes Wahlin