Frun är, som framgått tidigare, en stor dagspressläsare och tidskriftsfreak. Förutom OPERA håller hon sig à jour regelbundet med de båda tyska operamagasinen Opernglas och Opernwelt. I det senare magasinets Jahrbuch 2025 (152 sidor) läser hon att Opernhaus Zürich har utsetts till årets operahus av de tyska kritikerna. Inte konstigt med en sådan profilerad och radikal repertoar, som spänner från barockverk till nutida musikdramatik. I anslutning intervjuas också den avgående operachefen och regissören Andreas Homoki, som under sina tretton år i Zürich har satt sin personliga prägel på verksamheten.
I samma magasin intervjuas också Anja Silja i samband med hennes 85-årsdag. Och här blir Frun besviken eftersom Silja tycker att allting var bättre då hon var aktiv, inte minst regissören Wieland Wagner. Hon var bara 26 år när han dog, men hon hade under flera år varit hans mätress. Enligt henne har det inte funnits några regissörer värda namnet sedan Patrice Chéreau och Harry Kupfer, även om deras uppsättningar dominerades av scenografier som misshagade Silja.
Ibland kan även Frun tycka att det var bättre förr. Hon som i sin ungdom sög i sig allting i SR P2 Musikradion, inte minst Sten Frykberg och Berit Berling i Önskekonserten. Likaså Lars Sjöbergs både humoristiska och pedagogiska radioserie Wagners äventyr och en liknande serie om Berlioz’ liv och Sång i stället för blod, där Sjöberg gick igenom hela operahistorien med klingande och pedagogiska exempel. Även Ingemar von Heijnes serie om Mozart. Allting var oerhört lärorikt.
”Frun satt längs bak på parketten, men den åldersdigra geriatrikerpubliken kunde inte sitta still.”
I jämförelse med OPERA och de tyska operamagasinen blir Frun besviken på en del dagspresskritiker som sysslat med teaterkritik och annan kulturjournalistik utan att ha några musikaliska förkunskaper för att recensera opera. Efter Wagnerpremiärerna av Lohengrin i Malmö och Tristan och Isolde i Umeå tussade man ihop Kristina Lindqvist (recenserade Lohengrin i Dagens Nyheter) och den gamle utrikeskorrespondenten Thomas Nordegren, som sett båda Wagneruppsättningarna. En lika oinitierad programledare i SR P1:s Kulturnytt ledde ett samtal med dem båda, vilket blev både tramsigt och flamsigt. Ingen verkar förstå vad som finns immanent i verken och vad som är tolkningen av verket på scen. Lindqvist kunde varken i radion eller i DN förklara den vokala nivån. Det blev väldigt diffust. Varför Sveriges Radio använder sig av den pensionerade Nordegren förstår inte Frun. Hon har ingen tillit till honom sedan han som tävlande i På spåret trodde att floden Donau flöt igenom Prag (sic!). Att låta de två ovannämnda recensera tycker Frun är ett hån mot de seriösa operakritiker som ändå finns i landet.
Tidigare i höstas blev Frun av en väninna medbjuden på en lördagskonsert i Berwaldhallen. Det bjöds på både Brahms första pianokonsert och Mahlers femte symfoni med det berömda adagiettot. Frun satt längs bak på parketten, men den åldersdigra geriatrikerpubliken kunde inte sitta still. Pianokonserten hann knappt tona ut innan man måste rusa ut till det förbeställda kaffet och vinet i foajén. Nu blev det extranummer och vips ska man in igen. I Mahlersymfonin, som är lång, kvarstod det några minuters speltid, men likväl måste man rusa ut till förbeställd taxi eller komma med första bästa buss på Strandvägen. Nu är ju tyvärr Berwaldhallen byggd så att man kan springa i gångarna tvenne på parketten. Mycket störande. Frun är också en flitig konsertbesökare i konserthusen i Stockholm, Norrköping och Göteborg, men där kan man tack och lov inte springa ut och störa sina bänkgrannar. Nu går Frun inte längre på några lördagsmatinéer i Berwaldhallen.