DE BLAMONT: LES FÊTES GRECQUES & ROMAINES
Carpentier, Chappuis, Blondeel, Achille, Witczak, Dubois.
La Chapelle Harmonique/Tournet
Château de Versailles CVS141 [2 CD]
Distr. Naxos
François Colin de Blamont (1690–1760) är en kompositör som sedan länge är tämligen obekant. Men när det begav sig de första decennierna av 1700-talet var han en man att räkna med inom opera och balett. Han efterträdde Lully och Delalande som ansvarig för den kungliga musiken. Han kunde sjunga (en hög tenor), skrev kantater, operor och gjorde sensation med den heroiska baletten Les Fêtes grecques & romaines på Académie Royale i Paris 1723. Genren kan beskrivas som ett steg mellan det som benämndes opéra ballet (t.ex. Lully) och vad som utvecklades till tragédie lyrique (t.ex. Rameau), alltså var dansinslagen av vikt och handlingen, ja, i föreliggande fall mest en förevändning.
Verket skrevs för Ludvig XV:s myndighetsdag (la majorité), vilken inföll när han fyllde tolv år. Kungen själv skulle ha dansat, men med anledning av ett dödsfall nära kungahuset blev premiären inte bara uppskjuten ett år, dessutom fick de avsnitt där kungen skulle ha dansat, prologen och sista akten, skrivas om. Det slutliga verket framfördes med jämna mellanrum i nästan femtio år och överlevde alltså konflikten mellan lullister och ramister, däremot inte de reformer framkallade av Gluck som förändrade smaken i slutet av seklet när publiken ville ha operor, gärna komiska, av André Grétry eller François-André Danican Philidor.
Vad vi har på denna första någonsin inspelade opera är en lättsam historia i en prolog och tre avsnitt – entrées. I prologen käbblar Klio och Erato, Historiens respektive Poesins musa, om vem som ska ha företräde på operascenen. Apollon medlar och alla blir rörande överens om att de båda kan samsas. De tre akterna varierar kärlekens makt i förhållande till erövringslust och hjältemod. Om man vill kan man se det som kvinnliga respektive manliga dygder, där de förra bara behöver komma med antingen några kloka argument eller, som i andra akten, låta Kleopatra helt enkelt få Antonius att falla platt för hennes skönhet, trots att han nyss vältaligt avfärdat Amor.
Det är alltså mycket love, peace and understanding, och allt går mycket raskt – få nummer är längre än någon minut, i princip lika många nummer som verkets drygt 120 minuter – och den effektiva musiken, tydligt hemmahörande i traditionen efter Destouches, Campra och Lully, skapar en charm och, ja, munterhet som Valentin Tournet fint mejslar fram med sin orkester La Chapelle Harmonique tillsammans med goda körinsatser. Musiken är så att säga tydlig, både i melodik och harmonier men lika mycket när det gäller recitativen och ariorna.
En räcka lika goda solister står för en stor del av det senare. Alla sjunger flera roller och sopranerna Hélène Carpentier och Marie-Claude Chappuis har både styrka och värme. Barytonen David Witczak gör sina insatser med en mjuk och stadig stämma, medan de två övriga solisterna nog måste anses snäppet ännu bättre, sopranen Gwendoline Blondeel och tenoren Cyrille Dubois. Båda är barockrävar och hörs ofta på inspelningar i genren. Blondeels karaktärsrika sopran och Dubois täta varma tenor lägger lite extra charm i denna inspelning, som väl helt enkelt är ett av många exempel på hur kungen roade sig.
Claes Wahlin