Den svensk-italienske basbarytonen Vincenzo Florimo har avlidit efter en längre tids sjukdom 95 år gammal. Han utbildade sig i både solosång och violinspel vid Musikkonservatoriet i Pesaro 1950–56. Violinspelandet ledde till överansträngning, vilket medförde handoperation. Då fick han ge upp fiolspelandet och satsade i stället helhjärtat på sången.
Debuten skedde vid operafestivalen Messina 1960. Där träffade Florimo en impressario som plockade ut en ensemble för att gästspela med Tosca i Skandinavien. Här gjorde Enzo (smek- och artistnamn) Florimo rollen som Sciarrone, bl.a. på Kungliga Operan. I Stockholm arbetade Enzos systerdotter i en delikatessaffär. Kjerstin Dellert var en av kunderna och hon undrade vem Enzo var. Dellert ordnade så att han fick provsjunga för operachefen Set Svanholm, vilket ledde till engagemang i Operakören. Enzo lärde sig svenska och tog sånglektioner för Arne Sunnegårdh. Svanholm tyckte att Enzo behövdes i kören och han fick bara göra småroller. Dock debuterade Enzo Florimo på Drottningholms Slottsteater 1962 som Dr Bartolo i Paisiellos Barberaren i Sevilla.
Arne Tyrén tyckte att Enzo behandlades styvmoderligt av Kungliga Operan och tog kontakt med dåvarande chefen för Stora Teatern i Göteborg, Bernhard Sönnerstedt, och efter en provsjungning där fick han engagemang. Meningen var att han skulle ha debuterat som Osmin i Enleveringen ur seraljen, men det blev först i stället ett inhopp som Lantgreven i Tannhäuser. På Stora Teatern var Enzo engagerad 1963–84, men han kom att gästspela fram till att verksamheten flyttades över till Göteborgsoperan.
På Storan kom Enzo att gestalta bortåt 100 roller, de flesta bärande, och särskilt uppskattad blev han för sina fantasifulla uttolkningar av buffaroller främst i Rossinioperor, som t.ex. Mustafà i Italienskan i Alger, Don Magnifico i Askungen (vid Sverigepremiären 1964 och i ytterligare en uppsättning 20 år senare), Raimbaud i Le comte Ory, Dr Bartolo i Barberaren i Sevilla, men även som Leporello i Don Giovanni, Papageno i Trollflöjten, titelrollen i Figaros bröllop. Titelrollen i Gianni Schicchi, Dulcamara i Kärleksdrycken, Kecal i Brudköpet och Falstaff i Otto Nicolais Muntra fruarna i Windsor är heller inte att förglömma.
Han gestaltade också en mängd dramatiska roller som Ramfis i Aida på Scandinavium, Djävulen i Jaromír Weinbergers opera Schwanda säckpipeblåsaren, både Sparafucile och Rigoletto i Verdis opera, Filip II i Don Carlos (vid ett konsertant framförande), Mefistofeles i Faust, Scarpia i Tosca, Köpmannen i Aulis Sallinens Det röda strecket vid Sverigepremiären 1980 och inte minst som svärfadern Boris i Dimitri Sjostakovitjs Katerina Ismajlova. Här lyckades regissören David Radok transformera Enzo till att utföra en karaktär som låg långt ifrån hans egen personlighet.
För min del anser jag att Enzo Florimos rollprestationer tillhör de mest sammansatta, djupt mänskliga personligheter, som angick publiken och levde vidare hos oss i fantasin. Två sådana roller måste nämnas: titelrollen i Verdis Falstaff 1974 i Folke Abenius regi och med Sixten Ehrling som dirigent (tv-sänd) och Apan i Lars Johan Werles och Tage Danielssons megasuccé Animalen (också den tv-sänd). I den sistnämnda hade Enzo två kontrastrika arior på sin lott, den första en ren svartsjukescen, inte olikt ett Verdiutbrott, och i andra akten en aria för en champagneberusad apa på en wienerbal. Båda var lika superbt utförda. Tillsammans med Stora Teaterns ensemble deltog Enzo vid teaterns gästspel på Sadler’s Wells i London, Kungliga Operan i Stockholm, i Köpenhamn, vid festspelen i Bergen och Wiesbaden samt på Semperoperan i Dresden.
Efter pensioneringen fick Enzo mer tid för gästspel. På Kungliga Operan sjöng han Dr Bartolo i Göran Järvefelts uppsättning av Barberaren i Sevilla och gjorde ett inhopp som Falstaff. På Den Norske Opera i Oslo sjöng han Dulcamara i Kärleksdrycken, titelrollen i Don Pasquale och även Taddeo i Italienskan i Alger mot Ann Hallenbergs Isabella och Terje Stensvold som Mustafà i Michael Hampes regi. På Drottningholmsteatern gestaltade han Don Alfonso i Così fan tutte i Willy Deckers regi (1984 och 1985). Produktionen finns utgiven på dvd (Arthaus). På samma scen gjorde han en intrigerande Dr Bartolo i Figaros bröllop med Margareta Hallin som Marcellina och Torbjörn Lillieqvist som Don Basilio – en mer samspelt och lismande trio har väl aldrig upplevts i turerna kring Figaros stundande bröllop. I Malmö medverkade Enzo när Hans Gefors opera Vargen kommer uruppfördes 1997. Han sjöng också i Donizettis Lucrezia Borgia i Berwaldhallen när Joan Sutherland gjorde titelrollen. I Berwaldhallen var han både konferencier och solist när Hans Hiort producerade Omaggio a Bellini, en konsert med Lucia Aliberti och Salvatore Fisichella. En helsvensk ensemble medverkade i Bellinis förstlingsverk Adelson e Salvini på operan i Catania 1985, där Thomas Lander och Bengt Gustavson sjöng huvudrollerna och där Enzo gjorde Bonifacio.
För sina insatser att sprida italiensk kultur i Sverige dubbades Enzo Florimo till italiensk riddare. Han har var också verksam som sångpedagog och undervisade vid Scenskolan i Göteborg.
Själv har jag sett Enzo Florimo i många av rollerna som är uppräknade här. Ofta träffade jag honom och hans hustru Lilian, som var dansare i Stora Teaterns balettensemble, i samband med operapremiärer på Göteborgsoperan. Jag hade en stående lunchinbjudan hos dem, och den blev av strax före jul 2017. Det blev en generös bjudning av det bästa som Italien förmår och en oerhört social samvaro samt en gästvänlighet som var enorm. Det är ett fint minne som jag bär med mig.
Sören Tranberg