Sancta Susanna på Staatsoper Stuttgart och Diktatorn med Kamraterna på Musikaliska kvarteret, Stockholm 

Paul Hindemith började sin operakarriär 1921 med tre enaktsoperor till expressionistiska texter, av vilka Sancta Susanna var en. Redan då vållade Sancta Susanna problem. Verket skulle ha haft sin urpremiär i Stuttgart, men den blev på grund av det anstötliga religiösa innehållet uppskjuten till året därpå i Frankfurt. Operan handlar om nunnan Susanna som hör en äldre syster berätta om hur en ung nunna ertappats naken vid altaret omfamnande den nakne Jesus på altarkrucifixet. Som straff blir nunnan levande inmurad i klostermuren. 

Denna berättelse samt att Susanna hör ett ungt par älska försätter henne i religiös och sexuell extas. Hon sliter av sig sitt nunnedok och höftskynket på krucifixet och omfamnar den nakna kristusgestalten. Ett möte med en enorm spindel får henne att ångra sig och hon begär att på samma sätt som nunnan i berättelsen bli inmurad i klostermuren levande. 

När Stuttgartoperan presenterade Hindemiths opera hösten 2024 blev arton personer i publiken allvarligt illamående, varav tre i behov av läkarvård. Orsaken till detta var föreställningen Sancta, en operaperformance av den österrikiska koreografen Florentina Holzinger som bygger på Hindemiths opera. Florentina Holzinger, nyligen aktuell på Dansens Hus i Stockholm med föreställningen A Year Without Summer, är ledare för produktionsbolaget neon lobster, en kvinnlig dansensemble som för det mesta uppträder hel- eller halvnakna. Uppsättningarna brukar innehålla inslag av svärdslukning, livepiercing, tatuering, masturbation och action painting med exkrementer, icke simulerad sex och enorma mängder äkta och falskt blod. 

Uppsättningen Sancta hade sin premiär i Schwerin för att fortsätta till Wien och sedan landa i Stuttgart. Under våren har den även spelats vid den prestigefyllda Berliner Theatertreffen. Florentina Holzinger har i denna sin första operauppsättning expanderat Hindemiths knappt halvtimmes långa opera till nästan tre timmar utan paus. Det är en föreställning som suddar ut gränserna mellan dans, teater och vaudeville – ett veritabelt allkonstverk som utvidgar operagenren till en extravagant multimediashow. Genom att använda den katolska mässan, talad text och performativa element vill Holzinger visa på personliga och sociala förhållandet till kropp, sexualitet och tro. På samma sätt som nunnan i Hindemiths opera vägrar att acceptera de normer som begränsar hennes längtan till det gudomliga. 

Uppsättningen tar avstamp i Hindemiths opera, som framförs i originalversion. Sopranen Caroline Melzer som Susanna och mezzosopranen Andrea Baker som den äldre nunnan Klementia sjunger bra och engagerat. Det är välgjort men tämligen konventionellt och uddlöst och operan faller nästan i glömska inför den efterföljande föreställningen. Det som följer är nämligen en minutiöst utarbetad show med hundratals medverkande, stor kör och orkester, som utvecklas till en chockerande och blasfemisk konfrontation med kyrkans ofta omänskliga disciplin och fördömande av kvinnlig sexualitet. 

Varje del i framförandet iscensätter den latinska mässans fem delar Kyrie – Gloria – Credo – Sanctus – Agnus Dei, vilka åskådliggörs av skilda sceniska uttryck: en skateboardramp där de helnakna nunnorna utför halsbrytande dansformationer på inlines. Michelangelos Adams skapelse i Sixtinska kapellet spricker sönder och blir till en klättervägg med uppspikade kroppar och sjungande nunnor. Gud fader själv är en enarmad industrirobot, på vilken en dansare utför en luftkoreografi. Under Bachs Kyrie-sats ur h-mollmässan idkas långvarigt lesbiskt oralsex av två nakna nunnor upphängda på ett krucifix, medan en tredje, dinglande upp och nervänt, fungerade som kläppen i en enorm kyrkklocka. 

Den scen som förmodligen var den främsta orsaken till illamåendet var dock den långa scen som visades uppförstorat på skärmar, där ett stycke hud skars bort ur en av de medverkande och sedan serverades med en tång till en av nattvardsgästerna. Har någonsin nattvardens ord om att Kristi kropp för dig utgivet åskådliggjorts så påtagligt och realistiskt på scen? 

Varje mässtext har som utgångspunkt tonsättningar av Bach, Rachmaninov, Byrd och Gounod som blandas och avbryts av brutal metallrock och inslag av nutida kompositörer som den österrikiska tonsättaren Johanna Doderer och musikern James Grabsch, med artistnamnet Born in Flamez. En ljudmässig komponent är också att de uppträdandes kroppar agerar stämband, larynx, muskler och bensvett. Att navigera genom detta musikaliska landskap är en uppgift som sannerligen går utöver den vanliga operadirigentens. Svenskan Marit Strindlund har anförtrotts uppgiften och genomförde den storartat. 

En sådan här föreställning ställer stora krav på publiken. Välbehövlig avslappning utgjordes dock av en hippie-Jesus som hämtad ur Jesus Christ Superstar, vars musik även travesterades. Avdankad med pannband över det stripiga långa håret, hög på droger och självbelåten medvetenhet om att vara Guds son, dök han upp lite här och där, glatt småpratandes med publiken. 

Inför varje föreställning i Stuttgart samlades en stor grupp som med ljus, tal och sång protesterade mot uppsättningen. En präst i full ornat gick runt och talade allvarsord bland den väntande publiken. 

Är Santa sensationslystet effektsökeri och förlegad feministisk religionskritik eller ett mäktigt gränsöverskridande scenkonstverk? Vid den sista föreställningen verkade i alla fall hela publiken må utmärkt, och hyllade de medverkande med stående jubel. 

”Uppsättningarna brukar innehålla inslag av svärdslukning, livepiercing, tatuering, masturbation och action painting med exkrementer, icke simulerad sex och enorma mängder äkta och falskt blod.”

I början av november spelades i Stockholm ytterligare en expressionistisk enaktsopera från 1920talet: Ernst Kreneks kortopera Diktatorn, helt annorlunda i både tematik och utförande. Om man i Stuttgart blev översköljd av en barockt gigantisk show av brutal verkan med hundratals medverkande närmar sig operagruppen Kamraterna Diktatorn på ett annat och ‒ för att använda deras utmärkta slagord ‒ ”krispigt” sätt. Här placeras publiken på scenen med den stora salongen som blickfång, passande och tidstypiskt arrangerat med färgsprakande tygsjok av scenografen Erik Lindholm Porne. 

Diktatorn, som lär ha Mussolini som förebild, utspelas i Montreux där diktatorn mitt uppe i ett krig och mot sin hustru Charlottes vilja planerar ett nytt krig. Här finns också ett offer för kriget, en blind man som får sin hustru Maria att besöka diktatorn i avsikt att döda honom. Diktatorn lyckas under samtalen i stället förföra Maria, som förklarar honom sin kärlek och lägger undan pistolen. Charlotte har avlyssnat samtalet. Av svartsjuka försöker hon döda sin make med Marias pistol, men skottet träffar Maria som slängt sig framför Diktatorn för att skydda honom. Kvar på scenen blir den blinde officeren som ropar på Maria. 

Operan inleds med att vi tillsammans med de fyra sångarna, placerade två och två på var sin sida om flygeln, lyssnar till Beethovens Riddarbalett, ett något stolpigt men medryckande ungdomsverk arrangerat för piano. Här utmärkt spelat av Anna Christensson, som också står för den musikaliska ledningen. Vad detta har med operan att göra vet man inte. Men regissören Dan Turdén och Kamraterna har som en av sina ambitioner att även undersöka publikens roll i föreställningssituationen, att osäkra dess passiva trygghetsposition. Att under en lång stund låta oss titta på sångarna lyssnande på den allt tjatigare riddarbaletten ger en annorlunda absurd känsla.  

Mer begripliga var de monologer ur Shakespeares Rickard III som varvades med baletten fördjupade uppsättningens frågeställning: maktmänniskans inre resonemang över sitt handlade och vad konfrontationen med en maktmänniskas förföriska manipulationer kan få oss att göra. Monologerna framfördes njutbart av sångarna, som till exempel Fabians Dübergs tenoralt välljudande deklamation med exakt pausering, intonation och full textförståelse är något som man alltför ofta saknar till och med på de stora talteaterscenerna. 

Till skillnad mot Stuttgartoperans enorma uppbåd har Anna Christensson reducerat orkestern till endast piano och klarinett spelad av Magnus Holmander, som även med sitt instrument agerar i dramat. Det fungera mycket bra, nästan bättre än med den ursprungliga orkestersatsen och frigör melodilinjer som framträder tydligare i enlighet med operans kammarmusikaliska karaktär. 

Även den vokala delen vinner på det nerbantade formatet. I sin blandning av senromantisk eller postwagneriansk deklamation, kryddad med modernistisk uppstudsighet blir texten i Kreneks hetsiga sånglinjer ofta omöjlig att uppfatta och tenderar till meningslöst operaskrikande. 

Med det utmärkta sångarlaget Carl Ackerfeldt (Diktatorn), Susanna Stern (Maria), Fabian Düberg (Officeren) och Kristine Nowlain (Charlotte) samt Anna Christenssons svenska översättning kan vi hänga med i handlingen. Nu har Kamraterna lyckosamt lagt ytterligare ett spännande verk till Stockholms operaliv. 

Erik Graune