Jordens hjärta på Kungliga Operan

Jojk är inte min melodi, och det är väl just det som är en av poängerna med Britta Byströms och Rawdna Carita Eiras familjeföreställningen och enaktsopera Jordens hjärta. Operan är en iscensättning av en nordsamisk skapelsemyt och sjungs på det språket (textmaskin på svenska). Det för rikssvenskarna främmande får en symbolisk tyngd (men osäkert hur pass tung) av att hamna på en scen med kungligt epitet. Därmed ska vi inte tro att denna symbolik leder till någon skillnad ute i den sociala verkligheten. För säkerhets skull ska jag påpeka att särskilt mycket jojk finns här inte, endast ett citat från en känd sådan.

Och nu är knappast denna skapelsemyt alldeles främmande, annat än i detaljerna. Liksom i de flesta myter finns här solen, månen, en underjord och en konflikt mellan människobarn som leder till en syndaflod. Skapelsen får en ny chans, i denna variant tack vara Soldotterns bön till sin mor.

Byström och Eira har samarbetat tidigare med den i Kanada sceniskt uppförda Gállábártnit (Björnsönerna), även den med mytologiskt material om än i det mindre formatet (två solister, en berättare, kör och kammarorkester). Denna gång är det full orkester som ger Byström möjlighet att skapa en klangrik och ofta rytmisk musik i orkesterdiket under Anna-Maria Helsings kompetenta ledning. Behållningen är främst det som hörs i diket, hur klangerna kan födas, utvecklas och tona bort, allt medan en puls håller ihop de olika avsnitten där plötsliga slagverksrytmer dramatiserar.

Eiras text bjuder dock inte på mycket dramatik, länge är det scener som helt enkelt etableras där samma ord upprepas hos solisterna, något som gör att det dramaturgiskt är onödigt statiskt, möjligen är avsikten att framhäva det rituella. Först när de båda bröderna Njáveš (Klas Hedlund) och Háhčes (Jens Persson Hertzman) träter om vem som har flest renar infinner sig en konflikt som ger näring till de sista tjugo minuterna.

Både Hedlund och Persson Hertzman har goda röstresurser, vilket kan sägas överlag, även om exempelvis Johanna Rudströms vassa mezzosopran som Soldottern sticker ut och Minna Tägils Måndotter inte bara sjunger med snygg attack utan har en scennärvaro som ger rollen mer liv än vad övriga riktigt förmår. Regin kunde ha fått vara mer dynamisk.

Månen sjungs av den polske countertenoren Jan Jakub Monowid med god kraft, om än aningen vek på höjden. Säker är också Skaparen i Katarina Leosons gestalt, hon kan vokalt med övertygelse domdera damkörens andar och barnkören i form av ulliga, guldglänsande renar; de senare vackert sjungande telningar från Adolf Fredriks musikklasser, de förra operans stabila damkör.

Visuellt är det en samisk palett i milda färger och mjuka former – inga vassa kanter i denna skapelse – som dominerar scenen, där mytiska kartor projiceras i fonden medan underjordens kan stråla blodrött. Det är intagande, om än kanske lite väl draget mot en bilderboksestetik. 

Att det ibland känns trångt på scenen när alla körer ska få plats att dansa och vifta med armarna beror ju på att Kungliga Operans scen är för smal och lär så förbli. Det spelar det ingen roll om myten kommer från samerna, antiken (barocken) eller medeltiden (Wagner). Undergång såväl som uppståndelse kommer här alltid att ske i det mindre formatet.

Claes Wahlin