Friskytten på Göteborgsoperan

Hur angriper man i dag ett av operalitteraturens mest romantiska portalverk, Friskytten? På svenska scener har den lyst med sin frånvaro till skillnad från de tyska operascenerna, där den spelas ofta. Teamet i Göteborg med regissören Philipp Rosendahl i spetsen, vill inte iscensätta verket som en tysk nationalopera utan har i stället tagit avstamp i och intryck av filmen Jägarna. Här är handlingen förlagd till en obygd i norra Sverige, där kyla och snö bestämmer livsbetingelserna.

I originalet utspelar sig handlingen i Böhmen efter trettioåriga kriget. Jägaren Max, som haft otur med sitt skjutande, och skogvaktardottern Agathe älskar varandra, men för att vinna hennes hand måste han vinna en skyttetävling. Han lierar sig med Kaspar, som i sin tur står i förbund med djävulen Samiel. Kaspar lurar ut Max i vargklyftan vid midnatt för att stöpa sju trollkulor, vilka alla utom en träffar sitt mål – den sjunde tillhör djävulen. Det är handlingen i grova drag.

Redan under uvertyren ser vi ett panoramarikt vinterlandskap med fjäll i bakgrunden. Av film får vi så det räcker i den här uppsättningen. Sångarna agerar på scenens framkant med en mängd filmfragment som skildrar de olika rollfigurerna i deras hemmiljö. Scenografen Daniel Roskamps utplacerade hus på scenen visar interiört en stor detaljrikedom när det gäller rekvisita, likt små dockhus ‒ medan hans scenbygge i form av spetsiga block, läs berg, vrids på högvarv med vridscenens hjälp likt ett perpetuum mobile. Less is more!

Hela teamet känner varandra väl från Staatstheater Kassel, där de har jobbat tillsammans, inte minst i teateruppsättningar. Regissören Philipp Rosendahl har mest gjort teater och vad jag kan se bara Leonard Bernsteins West Side Story och Candide i musikteaterväg. Han var också ansvarig för regin när Barrie Koskys Münchenuppsättning av Die schweigsame Frau sattes upp i Göteborg våren 2023. Det var så han fick det här regiuppdraget, som tydligen får räknas som hans operaregidebut.

”Vid premiären blev Sterby sjuk och med kort varsel flögs den tyska sopranen Susanne Serfling in.”

Filmavsnitt i operauppsättningar har numera blivit en modetrend – senast i Netia Jones uppsättning av Rusalka i Stockholm och Peter Grimes i Göteborg – och det leder ofta till att personregin känns diffus. Film är ett realistiskt medium (bortsett från experimentell film) till skillnad från opera.

I Friskytten på Göteborgsoperan är det mansrollerna som är machoprofilerade på bekostnad av de mer vagt tecknade kvinnorollerna, Agathe och Ännchen. Mest profilerad är Adam Frandsens Max som en förvirrad robust jägare. Frandsen går från klarhet till klarhet i de roller han gör. Vokalt ligger tessituran lite lågt för hans tenor, men han framför partiet med stor bravur. Nu borde Wagnerroller som Lohengrin och Stolzing ligga inom räckhåll. Även Kristian Lindroos gör en sceniskt profilerad Kaspar, inte minst med sin täta dramatiska basbaryton som har starkt bett. Friskytten är en sagoopera, inte minst spökerierna i vargklyftan. Magin lyser nästan totalt med sin frånvaro här förutom i slutet av denna scen. Djävulen Samiel är inte med här utan är här Kaspars inre röst.

Genrepskvällens stora behållning svarade Matilda Sterby för som Agathe. Hon framförde sina två arior med fint legato, vokal bredd och ping på höjdtonerna. Sterby kan nu sjunga rollen på vilken internationell scen som helst. Vid premiären blev hon sjuk och med kort varsel flögs den tyska sopranen Susanne Serfling in. Hon räddade premiärföreställningen genom att sjunga partiet från sidan. Serfling hade ljuvliga fraser med utsökta pianissimon och fint uttryck.

Ännchen och Agathe gör sin första entré när andra akten börjar med duetten ”Schelm, halt fest!”, som här har flyttats fram till precis före den böhmiska valsen och Max’ aria i första akten – enbart för att etablera dem tidigare i handlingen. De komiska kontrasterna i Ännchens roll belyser man inte, utan här blir det en mer elak och försåtlig rolltolkning av Kerstin Avemo, något som jag inte har sett i andra uppsättningar. Regissören antyder att hon står lite i förbund med Kasper men att hon på slutet förstår vad han ställt till med. Avemo gör annars en kavat Ännchen och har minst fyra klädbyten under spelets gång.

I Friskytten på Göteborgsoperan är det mansrollerna som är machoprofilerade på bekostnad av de mer vagt tecknade kvinnorollerna, Agathe och Ännchen. Mest profilerad är Adam Frandsens Max som en förvirrad robust jägare. Frandsen går från klarhet till klarhet i de roller han gör. Vokalt ligger tessituran lite lågt för hans tenor, men han framför partiet med stor bravur. Nu borde Wagnerroller som Lohengrin och Stolzing ligga inom räckhåll. Även Kristian Lindroos gör en sceniskt profilerad Kaspar, inte minst med sin täta dramatiska basbaryton som har starkt bett. Friskytten är en sagoopera, inte minst spökerierna i vargklyftan. Magin lyser nästan totalt med sin frånvaro här förutom i slutet av denna scen. Djävulen Samiel är inte med här utan är här Kaspars inre röst.

Friskytten är en sagoopera, inte minst spökerierna i vargklyftan. Magin lyser nästan totalt med sin frånvaro här förutom i slutet av denna scen. Djävulen Samiel är inte med utan han är här Kaspars inre röst. Operan innehåller likt Beethovens Fidelio mycket talad dialog och den framför sångarna för det mesta på vältalig tyska. Kostymdesignern och dragartisten Philipp Basener har jobbat mycket med att förena queerkultur med tvärkonstnärliga uttryck och det märks inte minst i klädvalet, som i aktslutet i vargklyftan.

I slutakten gör Erik Rosenius som Eremiten – här kallad för Den okände – entré från en parkettplats. Han deltar i spelet lite vid sidan om. Erik Rosenius har ett mycket tätt och sonort basfundament. Hans textning är den bästa i hela ensemblen. I slutet får Max och Agathe ett prövoår innan de kan gifta sig, men här signar Agathe ner död. Det strider mot musiken och det gör det på andra ställen också. Regin är i överkant pretentiös och riktningarna blir ibland röriga på scen ‒ det måste hända någonting hela tiden. Uttryck kan också vila i det vokala. Regissören säger i programhäftet att publiken inte behöver ha någon förkunskap utan den ska bara njuta av uppsättningen och musiken. Men för den som aldrig har satt sig in i handlingen blir den här uppsättningen fullständigt obegriplig. 

Gästdirigenten Francesco Angelico, som tidigare dirigerat Rigoletto i Göteborg, svarar för en oerhört tät musikalisk tolkning. Det här är första gången som han dirigerar Friskytten, men han har dirigerat flera Wagneroperor, något som märks tydligt. Göteborgsoperans orkester var i kanonform och den svarar för ett intensivt orkesterspel med många fina soloinsatser. Tilläggas kan att Angelico tills nyligen var chefsdirigent under åtta säsonger vid operan i Kassel.

Göteborgsoperans kör måste också framhållas i denna stora köropera med en mycket fin sammanhållen klang och att de var också fint integrerade i spelet. 

Senast Friskytten spelades sceniskt i Göteborg var 1928 med debuterande Kirsten Flagstad som Agathe. Det blev en jättesuccé med 28 utsålda hus. År 1977 gav Stora Teatern verket konsertant i Göteborgs konserthus. Nu borde kanske Kungliga Operan försöka ge verket. Här har operan inte spelats sedan 1946, då med en debuterande Birgit Nilsson.

Sören Tranberg