Tristan och Isolde på Norrlandsoperan, Umeå

Förintresset inför Norrlandsoperans första uppsättning av Tristan och Isolde har varit mycket stort. Åsa Jägers framgångar som Wagnersångare internationellt har säkert bidragit till den saken. Alla medverkande gör dessutom sina roller för första gången. 

Regissören, tillika Norrlandsoperans konstnärlige chef Dan Turdén, har försökt stilisera allt på scen likt en regelrätt nybayreuth-stil à la Wieland Wagner. Kari Gravklevs sceniska rum är intressant med en spelplatta där ljuset spelar en stor roll. I fonden en stor cirkelöppning som vetter mot evigheten. Första akten skiftar mellan blått och lindblomsgrönt ljus, andra akten går i rött och den sista i en askgrå belysning. Tyvärr har Turdén skalat av så mycket att hans personregi i långa stycken inte uttrycker någonting. Samspelet mellan de medverkande känns platt. Wieland Wagners storhet låg i att han tog fram de inre känslorna och lät dem via sina sångare få ett starkt yttre uttryck. 

Själv har jag sett tretton Tristanuppsättningar under snart 45 år, varav fyra i Bayreuth och även några konsertanta framföranden. Första akten kändes som ett sådant i kostym. Wagners opera är rik på inre känslor och fattig på yttre skeenden. Verket är en berättelse om kärlek som endast kan förverkligas genom att viljan att leva överges och genom att de älskande förenas i en värld av icke-existens. Andra aktens kärleksduett kan ses som tron på natten som sanningen och dagen som illusion. Detta lyckades den östtyske dramatikern Heiner Müller med i sin operaregidebut i Bayreuth 1993, där man hade skapat en steril miljö där känslor inte kunde förnimmas. 

Andra akten i Umeå var inget stormande kärleksmöte i paulunen, utan kärleksparet satt nersänkt i cirkelns mitt nästan utan någon som helst fysisk kontakt med varandra. Här har man inte behövt engagera någon intimitetskoordinator. 

Det är först i tredje akten, om än väl sent, som agerandet i Umeå får ta lite större plats. Dan Turdén var grundare och tidigare konstnärlig chef för den fria operagruppen Kamraterna, och där gjorde han mycket lyckade radikala uppsättningar i det mindre formatet. Nu verkar han ha haft en alltför stor respekt för Wagner, och då blir sångarna lidande som får för få regiimpulser. Turdén pratar om att musiken är som en lögndetektor som avslöjar vad som sker – men det ser man ingenting av på scen.

”Kärleksparet satt nersänkt i cirkelns mitt nästan utan någon som helst fysisk kontakt med varandra. Här har man inte behövt engagera någon intimitetskoordinator.”

Åsa Jäger gör en imponerande Isoldedebut med sin oceanlika röst. Dock spelade premiärnerverna henne kanske ett spratt för hon sprack på ett h i slutet av första aktens hatmonolog. De båda höga c:na i andra akten nuddade hon bara vid och i slutet av kärleksduetten, före Markes entré, lät hon bli att ta en höjdton. Isolde är en roll som man måste växa in i och få under huden både sångligt och sceniskt. Nästa gång hoppas jag att Åsa Jäger får en regissör som kan förlösa henne sceniskt.

Hennes motspelare, den grekiske tenoren Dimitris Paksoglou, har aldrig gjort någon Wagnerroll tidigare utan en mängd italienska och inte minst lyriska Verdiroller förutom Otello. Han fixar de lyriska avsnitten fint, inte minst inledningen på ”O sink hernieder”, men i sista akten gick han mer på fälgarna. För att debutera som Tristan bör man kanske ha avverkat Lohengrin och Parsifal först. Tristan är ett mastodontparti som tar tid att växa in i. 

Den ungerska mezzosopranen Dorottya Láng var en vokalt lysande och inkännande Brangäne. För drygt tio år sedan såg jag henne som Octavian i Rosenkavaljeren på Malmö Opera. Den stora överraskningen var Olle Perssons Kurwenal, som med sin säkra scenerfarenhet blev blickfånget i de scener som han medverkar i. Han har som alltid texten under huden oavsett om han sjunger opera, romanser eller visor. Dessutom var hans textning superb. 

Ett annat scenproffs är Markus Schwartz, som vi känner från en mängd italienska buffaroller, men här blev hans kung Marke lite väl stel och statuarisk i Turdéns regi. För Schwartz’ del känns det naturligt att vidga sina rollporträtt mot det mer dramatiska facket.  

Norrlandsoperans orkester under chefsdirigenten Eduardo Straussers ledning svarar för ett både tätt och differentierat orkesterspel med stor drive och intensitet. Någon gång lite väl starkt som i tredje akten. Även manskören under Anders Lundströms ledning svarade för en mycket homogen körklang. 

Å ena sidan denna avskalade Tristan-uppsättning, å andra sidan den Lohengrin-uppsättning av Kirill Serebrennikov som jag såg för två år sen i Paris. Den var fullständigt överlastad och berättade dessutom en helt annan historia än originalet. Det måste väl finnas en medelväg när det gäller Wagnerregi?

Sören Tranberg