Lohengrin på Malmö Opera

När Malmö Opera för första gången någonsin sätter upp Richard Wagners Lohengrin har man valt Charlotte Engelkes som regissör. Hon har sysslat med Wagner förr men inte som operaregissör utan som kreatör av egna föreställningar på olika sätt inspirerade av Wagner. Hon har klippt och klistrat i musik och text och skapat något nytt. Så kan en operaregissör inte göra. Engelkes ser på Wagners operor som ”sagor” och kallar i en intervju just Lohengrin för ”en saga”. 

Det sker i god korrespondens med Linus Fellboms scenografi och manifesteras inte minst i Anna Ardelius dräkter. Kören ser ut som sagofigurer, och kung Heinrich har på sig en krinolin och något slags krona av grenar, som gör att man associerar till Oberon i En midsommarnattsdröm. I handen har han en lång stång prydd med en liten hundkoja. Hela historien kommer att utspelas i ett slags sagovakuum. Svanriddaren gör entré bakerst i salongen klädd som en lodare i smutsig överrock och svart luva men trollar på scenen fram en silverne mantel, som faktiskt Elsa får överta när hon – och inte Lohengrin – på slutet trollar fram Gottfried igen. Här får Elsa alltså vara mer lyckosamt aktiv än brukligt.

Scenen domineras av ett par stora vridbara grå block, på vilka olika ibland mer eller mindre relevanta skuggfigurer projiceras; skuggorna av en snögubbe och en sprutande val är svåra att förknippa med Lohengrin. Linus Fellboms ljussättning är som alltid effektfull. I Gralberättelsen skärmar han av scenen, så att Lohengrins avslöjande av sin härkomst blir till en intim bekännelse endast riktad till Elsa och som lämnar sagofigurerna i kören utanför. Det är den enda gången föreställningen blir berörande.

Om jag känner reservationer inför det sceniska gör jag det inte för det musikaliska. Patrik Ringborg har lång erfarenhet av att dirigera Wagner, och han känner också Malmöoperans resurser i grunden. Det är tunt i stråkarna (det var säkert ännu tunnare när Liszt ledde urpremiären i Weimar 1850), men Ringborg får dem maximalt alerta utan att pressa. Blåset är däremot stort (många extratrumpeter på scenen), och Ringborg bygger upp slutscenerna i de båda första akterna magnifikt. Vilket innebär att också kören gör en imponerande insats.

Joachim Bäckström har en idealisk Lohengrin-tenor. Hans långa lyriska linjer har kraft och hans kraftutbrott har lyriska kvaliteter. Med andra ord täcker hans stämma alla aspekter av rollen, och det klingar svidande vackert när Bäckström sjunger. En Lohengrin i världsklass.

Sabina Bisholt gör som Elsa debut i större sammanhang, och även hon har en röst som verkligen klingar ut vackert och med ungdomligt ren lyster. Elsa är en svår roll, eftersom hon också måste ha avsevärd vokal kraft för att hävda sig i många scener. Det klarar Sabina Bisholt fint, även om hennes röst inte är påfallande stor. Hon hade varit hjälpt av en aktivare personregi men gör avgjort en löftesrik rolldebut.

På ett annat sätt rutinerad är Martina Dike som Ortrud. Hennes scenauktoritet är helt intakt, och det här är en formidabel motståndare till Elsa och Lohengrin. Det kan ju aldrig Telramund vara trots att han larmar och gör sig till. Ólafur Sigurðarson, som gjorde Alberich i Göteborgsoperans Ring, har en litet ovanlig Telramund-stämma. Den är förvisso anmärkningsvärd, men han låter som en barytonal Wagnertenor som kommit litet på avvägar. Det skulle inte förvåna mig det minsta om vi så småningom kommer att möta honom som en framgångsrik Siegfried. Nicolai Elsberg med sin härligt djupa bas låter förträffligt som kung Heinrich, men han hämmas av sin uppriktigt sagt rent knasiga utstyrsel. Luthando Qave bidrar som en härold med auktoritet.

Lennart Bromander