As One med Piteå Kammaropera på Hugoteatern, Operahögskolan i Stockholm

Formatet i Laura Kaminskys första opera om en pojkes väg till transsexuell, As One, är behändigt. En roll, två solister, fyra stråkmusiker och därtill en enkel historia som berättas på en och en halvtimme. Piteå Kammaroperas uppsättning följer dessvärre mycket det amerikanska librettot – allt ska berättas. Egentligen händer ingenting, utan det återberättas. De två solisterna, som alltså är en och samma person: före och efter bytet av könsidentitet, kompletterar varandra genom att sjunga växelvis och i koreografin spegla sig i varandra, allt under resan mot acceptansen av identiteten.

Det här låter ju bra, och musikaliskt finns det inte mycket att invända mot solisterna Sebastian Durán och Julia Andersson, möjligen att den sistnämnde på höjden vacklar en aning. Musiken, snyggt framförd av en stråkkvartett, karakteriseras av rytm, upprepningar och det slags loopar som amerikaner som Steve Reich eller Philip Glass utvecklat. Kaminsky är dock lite mer varierad i sitt uttryck, och om solisternas partier emellanåt är ett slags recitativ som övergår i fraseringar är klangfärgerna hos stråkarna mer stabila.

Men historien om en typisk amerikansk skolpojke som delar ut tidningar från sin cykel och som hellre vill skriva en ”feminin” skrivstil i skolan än att sparka boll och sedan raskt ger upp ansträngningarna att bli en karlakarl för att traska till biblioteket där han hittar det där med trans, ja, det är förutsägbart och närmast didaktiskt. För säkerhets skull projiceras bilder på fondens ljusa trådgardin av just det som solisterna sjunger. Teckendubblering kallas det och bör undvikas. Därtill är handlingen (om det är rätt ord) tämligen klichéartad: prova blus, bli misshandlad, rabbla transar som dött, acceptera sin identitet och bli lycklig – det sista i norska fjällen av någon bisarr anledning. Texten använder också enkla motsatser: hård mot mjuk, tung mot lätt, etc.

Ämnet må vara som det heter aktuellt, rimligen än mer i USA än här, men nog kunde Ditte Hammars regi bjudit lite mer motstånd mot verkets bristande dramaturgi. 

Claes Wahlin