Händel: Julius Caesar
Dumaux, Fuchs, Molinari, Iervolino, Shahbazi. Le Concert d´Astrée/Haïm
Regi: Calixto Bieito
Scenografi: Rebecca Ringst
Naxos 2.110779 [1 dvd]
Distr: Naxos
Richard Jones gjorde sensation på 90-talet med sin briljanta och fantasifulla version av Händels Julius Caesar på Münchenoperan. Alltsedan dess har operavärlden berikats med mängder av uppsättningar, där regissörer och scenografer tävlat om att finna aparta och drastiska sätt att skildra vad som händer mellan Caesar och de båda rivaliserande egyptiska syskonen Tolomeo (Ptolemaios) och Cleopatra.
Regissören Calixto Bieito har gjort sig känd för att gärna preferera sex och våld i sina uppsättningar, och jag minns med lätt fasa en hiskelig uppsättning av Verdis Maskeradbalen i Köpenhamn. Han har dock lugnat ner sig något på senare år och blivit en av Europas mest eftersökta operaregissörer. Men det är med viss oro jag börjar titta på hans uppsättning av Julius Caesar från Amsterdam 2023. Detta är ändå en opera som lätt kan leda till excesser hos regissör och scenograf. Bieito går dock inte till några större överdrifter.
Handlingen är utlyft från tid och rum, klädedräkten huvudsakligen modern, och Rebecca Ringsts scenbild abstrakt, bestående av en stor fyrkantig halvgenomskinlig stålbur, som i andra akten vrids så att den kan tjäna som projektionsyta. Den bidrar inte till dramat och är tyvärr också tämligen ful. De agerande protagonisterna är utlämnade till sig själva, men Bieitos personregi är lyckligtvis utmärkt. Dvd-mediets närbilder av operasångare kan ofta vara besvärande, men inte så här, dramat lever starkt även när kameran kryper tätt inpå ansiktena.
Samtidigt är somliga scener förvånansvärt poänglösa. Caesars långa aria ”Va tacito” är mycket tacksam att göra något av för en fyndig regissör, men här händer just ingenting. I gengäld får man anledning att höja på ögonbrynen en del under Sestos aria ”L’angue offeso”, då hans mor Cornelia på ett rent vampyriskt vis börjar bita hål på sonens armar och suga blod. Vad far i henne där?
”Dvd-mediets närbilder av operasångare kan ofta vara besvärande, men inte så här, dramat lever starkt även när kameran kryper tätt inpå ansiktena.”
Bieito har tidigare ofta visat förkärlek för anala fantasier och så även här. Vid det lyckliga slutet ger Caesar och Cleopatra varandra varsin bröllopsgåva, och när de öppnar sina paket visar sig båda innehålla en förgylld toalettstol som de lyckligt sätter sig på bredvid varandra. Be mig inte tolka vad regissören menar med det!
Ändå är det en på många sätt alldeles strålande Händeluppsättning. Sångarensemblen är högklassig rakt igenom, och Emmanuelle Haïm och hennes Le Concert d’Astrée, som firade triumfer redan på en parisisk Julius Caesar-inspelning från 2011, kan den här operan i grunden. Lätt och elegant men med deklamatorisk skärpa formar de varje takt av Händels musik.
Christophe Dumaux har sedan många år rest runt bland världens stora operascener som Tolomeo – jag har honom som Tolomeo i hela tre olika dvd-versioner. Men nu äntligen får han lämna skurkens roll och visa upp sig i titelrollen. Och det gör han med artikulatorisk briljans och också med fina lyriska linjer i ”Aure, deh, per pietà”. Caesars temperament visar sig inte minst i att han utbrister i hisnande snabba och energiska tonräckor, och dem formar Dumaux med härlig stringens. Han är ingen entydigt god hjälte utan en ganska arrogant herre (vilket säkert är historiskt korrekt, om man nu ska blanda in den historiska Caesar i detta sammanhang). Att han ter sig aningen blek ibland hänger enbart samman med att han har en formidabel motpart i den franska sopranen Julie Fuchs Cleopatra. Vid sidan av Alcina är Cleopatra Händels rikaste och mest tacksamma kvinnoroll, och Julie Fuchs får ut allt som finns där. Hon är sceniskt magnetisk och har en enastående smidig röst, där inte minst höjden är underbart tät och expressiv. Hennes stora aria i sista akten ”Piangerò la sorte mia” blir operans gripande höjdpunkt.
Tolomeo görs ofta till en lätt komisk figur, men Cameron Shahbazi med sin resliga gestalt, skarpa profil, hotfullt svarta ögonbryn och kraftfulla countertenor är snarare skrämmande. Cecilia Molinaris Sesto och Teresa Iervolinos Cornelia kompletterar den både vokalt och sceniskt ypperliga ensemblen på bästa sätt.
Den trista scenografin drar ner den här uppsättningen mer än regissörens emellanåt egenartade infall, men plussidan överväger. Musikaliskt handlar det om tätt och expressivt samspel över hela linjen, och Julie Fuchs är ju rent magisk.
Lennart Bromander
