Staples, Kožená, Devieilhe, Dreisig, Vrielink, Clayton, Nazmi. Chor und Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks/Rattle
BR-Klassik 900215 [3 cd]
Distr: Naxos
Denna nya inspelning av Mozarts Idomeneo bygger inte på något sceniskt framförande utan en konsert med Bayerska radions symfoniorkester under ledning av Simon Rattle. Bayerska radion hyser en av världens bästa radioorkestrar, men det är en modern symfoniorkester, och dirigenten försöker inte få den att klinga som på Mozarts tid. Fokus ligger i stället på att det ska låta maximalt vackert, subtilt, känsligt och utsökt, och samma ideal har Rattle överfört till sångarna.
Det är ingen poäng att jämföra Rattles inspelning med tidstrogna klassiker som René Jacobs eller John Eliot Gardiners utan i stället mer relevant att gå till en nittiotalsinspelning byggd på en Metropolitanuppsättning, där James Levine leder en modern orkester av samma höga klass som Rattles i München. Och den är lika litet tidstrogen. Men Levine och Rattle skiljer sig stort åt. Levine är inte ute efter det subtila och utsökta i musiken utan den mänskliga dramatiken. Här vibrerar spänningarna mellan scenens protagonister, och deras lidelser och brinnande förhoppningar får sitt starka liv både i orkester och hos sångarna. Även här spelas och sjungs vackert, men det är människorna och deras outhärdliga dilemman, t.ex. att av en gud tvingas slakta sin egen son, som är det primära.
”Allt är så rätt och så klokt tänkt, men så fort jag växlar till nittiotalsinspelningen så får musiken en annan angelägenhet, och människorna på den tänkta scenen träder en så mycket närmare.”
En jämförelse med Levines nu trettio år gamla DG-inspelning illustrerar osedvanligt tydligt vad som är problemet med Rattles inspelning. Det är lätt att låta sig förföras av den, eftersom det spelas och sjungs så bedövande vackert hela tiden. Allt är så rätt och så klokt tänkt, men så fort jag växlar till nittiotalsinspelningen får musiken en annan angelägenhet, och människorna på den tänkta scenen träder en så mycket närmare.
Utsökt är verkligen ordet för det som alla sångare utan undantag presterar hos Rattle. Vackrare än Sabine Devieilhe som Ilia kan en lyrisk sopran knappast sjunga, men jag uppfattar inte vilket hjärtslitande dilemma det innebär att älska sonen till den som dödat hennes far och gjort henne hemlös. Andrew Staples tenor klingar oupphörligt ädelt, även när han är alldeles uppsliten av ånger över sitt huvudlösa löfte till Poseidon. Ett annat litet aber för cd-lyssnaren är att flera röster är för lika.
Magdalena Kožená är ju mezzo och inte sopran, men ändå är Idamantes och Ilias röster påfallande lika. Och när dessutom Elettra, Elsa Dreisig, låter som den tredje i en syskontrio blir det nog rätt besvärligt att hålla isär de olika kvinnorösterna för den som inte kan den här operan sedan gammalt. Dreisig sjunger alltså även hon gudomligt vackert, men inte fräser det om rösten i sista aktens magnifika utbrott som det bör göra. Jag lyssnar på Heidi Grant Murphy, Cecilia Bartoli och Carol Vaness i Levines inspelning och hör på ett helt annat sätt tre distinkt olika karaktärer.
Den som bara är ute efter den svindlande skönheten i Mozarts Idomeneo-musik kommer att bli nöjd, men vill man också ha dramat bör man se sig om på annat håll. BR-Klassik bifogar inte heller något libretto.
Lennart Bromander