Rusalka på Den Norske Opera & Ballett, Oslo och Kungliga Operan, Stockholm

Operahusen i både Oslo och Stockholm spelar samtidigt Antonín Dvořáks Rusalka, på Kungliga Operan dessutom för första gången. Rusalkas framgång efter urpremiären i Prag 1901 var omedelbar och är den enda av Dvořáks tio operor som fått internationell spridning, även om det tog sin tid. Numera är det den mest spelade tjeckiska operan vid sidan om Jenůfa. 

Librettisten till Rusalka, Jaroslav Kvapil, hade under en sommarsemester på Bornholm år 1900 återvänt till sina barndomsupplevelser av H.C. Andersens sagor, speciellt Sagan om den lilla sjöjungfrun. Sagan bygger ju på en centraleuropeisk legend ur den muntliga berättartraditionen om sjöjungfrun som förälskar sig i en människa, en prins. Trots det universella i sagan ville Kvapil skapa ett utpräglat tjeckiskt-nationalromantiskt verk eftersom situationen var komplicerad för det tjeckiska folket. Det vi känner som Tjeckien i dag tillhörde då dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Det finns många undertexter i denna variant: en misslyckad klassresa, klyftan mellan natur och civilisation eller världen som en dunkel skog av symboler likt Claude Debussys samtida Pelléas och Mélisande.

Hur tar man sig an verket i dag? I Oslo var det närmast en science-fictionartad iscensättning. Här lyste elementet vatten helt med sin frånvaro. Det enda drickbara var den sprit som stod på en drinkvagn i andra aktens balscen. Hela första akten bestod av en minimalistisk scenografi i form av planeter likt runda bollar på en minimal spelyta. Först i andra akten utnyttjade man hela scenen, då i form av en draperad balsal. Regissören Tatjana Gürbaca lyfte fram mobbning och pennalism som sin bärande idé. Festdeltagarna, inte minst de galanta damerna, trakasserade Rusalka. 

Scenrummet i de två sista akterna såg ungefär likadant ut. Av de sju uppsättningar av Rusalka som jag har sett de senaste 20 åren var denna den mest distanserade och kyliga. Det avspeglade sig inte bara sceniskt utan även musikaliskt. Edward Gardner – Den Norske Operas chefsdirigent – svarade för en mycket bombastisk tolkning, som om det vore en högexpressionistisk opera. Lyriken saknades. Från min plats på främre parkett blev orkestersoundet som en ljudvägg mellan orkesterdiket och scenen. Duon Gürbaca-Gardner ska mellan åren 2027 och 2030 producera en nyuppsättning av Nibelungens ring i Oslo. Det kanske passar dem bättre.  

Rusalka kan sjungas av såväl en dramatisk som en mer lyrisk sopran. I Oslo hade Sara Jakubiak stora marginaler med sin högdramatiska röst. Likaså den ukrainske tenoren Dmytro Popov som en ovanligt blasé Prins. Bäst klarade sig polacken Jerzy Butryn som Vattenanden med sin djupa basso profondo lyckades ta sig igenom de kompakta orkestermassorna. Även norskan Birgitte Christensen och brittiskan Jennifer Johnston som Den främmande prinsessan respektive Ježibaba gjorde båda starkt intryck. 

I Kungliga Operans programhäfte trycker man på Dvořáks Wagnerpåverkan, bland annat för att han var altviolinist i operaorkestern i Prag som Richard Wagner dirigerade en gång 1863. Men den som hade störst inflytande på Dvořák var Smetana som uppmuntrade honom till att komponera operor. Här märks ett tydligt inflytande från Smetana i form av dennes tragiska operor Dalibor och Libuse. Ta bara hela andra akten som andas tjeckiskt melos så när som på ett par trumpetstötar à la Lohengrin. Något större är hans Wagnerpåverkan i de båda ytterakterna, i form av symfoniskt invävda ledmotiv.  

I Stockholm bjuder allkonstnären Netia Jones på en mer varierad och spännande tolkning än man gör i Oslo. Hennes signum är rikligt med projicerade filmer, och redan i inledningen fick vi se vattenakrobatik för Rusalka som barn i en yster lek. Och lek fortsatte första akten med, inte bara med de tre nymferna, utan flera Rusalki som skulle påminna om Rusalkas lekfulla barndom. I scenen där Rusalka förmänskligades görs detta på en skönhetsklinik där hon får mer kvinnliga och runda former. 

Scenografin i första och sista akten var likt en oljeplattform i form av pipelines, inte olikt Göteborgsoperans uppsättning av Den flygande holländaren härom året. Andra aktens inledning utspelades i ett restaurangkök, där Rusalka var minst sagt bortkommen. Balscenen var koreograferad, medan scengolvet såg ut som ett schackbräde. 

Rusalkas far, Vattenanden, kom direkt ur kloakerna med gasmask. Den danske basen Kristian Flor gav stark profil såväl sceniskt som vokalt. Det gjorde även Julia Sporsén som Den främmande prinsessan, som dock bara är med i två centrala scener. Sporsén satte an sina höjdtoner med stor säkerhet och dominerade spelet. Lauren Fagan gjorde en solid Rusalka, inte minst i slutduetten med den inhoppade brittiske tenoren David Butt Philip, som med kort varsel ersatte Daniel Frank. Det märkliga från Operans sida var att ingen aviserade rolländringen, varken i tal eller skrift. Så många i publiken uppfattade förmodligen inte ändringen. Recensenterna hade förvarnats per mejl.

David Butt Philip var fullkomligt lysande, inte minst i slutscenen med sin höjdsäkra tenor. Däremot var Katarina Leoson en total felbesättning som Ježibaba med skral höjd och ett djup som i första akten saknade all den kraft och maffighet som partiet kräver. Det blev alltför uttryckslöst, även om scenen i tredje akten gick lite bättre där tessituran inte är så hög.

Den stora behållningen var Alan Gilberts musikaliska utläggning i form ett ovanligt transparant orkesterspel – och ett Hovkapell i högform. Orkestern gav Gilbert touch i applådtacket. 

Varken i Oslo eller Stockholm lyckades man få fram en psykologisk läsart, likt David Pountneys numera legendariska tolkning på English National Opera i London. Sin freudianska tolkning hade han placerat i en barnkammare. Eller för den delen Staffan Aspegrens – vid Sverigepremiären i Umeå 2006 – med ett utpräglat klassperspektiv, där Rusalka trånade efter att få komma in i högreståndsvärlden. Men djupast i sin personregi nådde nog David Radok i Göteborg 2011. Netia Jones flitiga videoprojektioner gör ibland att hennes personregi blir lidande och saknar riktigt djup. Och tredje akten, som enbart utspelade sig framför den tidigare nämnda oljeplattformen, tycktes inte ha utarbetats tillräckligt för att riktigt gripa tag. 

Nästa säsong väntar ännu en Rusalka-uppsättning, då på Malmö Opera med Matilda Sterby i titelrollen och Katarina Karnéus som Ježibaba. 

Sören Tranberg