Orfeus och Eurydike, Gästspel av Musica Viva på Confidencen

Det Hongkong-baserade kompaniet Musica Viva består av unga sångare som förhoppningsvis kan komma vidare en dag. När de nu gästar Confidencen med endast två föreställningar av Glucks Orfeus och Eurydike är det naturligtvis intressant att inte bara höra nya röster, utan lika mycket att se hur en europeisk opera seria ter sig från en helt annan musikalisk kultur.

Nåja, Hongkong var länge en brittisk koloni och visst inflytande från västvärldens musikaliska arv gjorde sig bemärkt, i alla fall fram till att Kina annekterade staden. Musica Viva har annars huvudsakligen iscensatt operor av Mozart, Donizetti och Puccini, vilket gör att Gluck ändå anses vara ny musikalisk mark för kompaniet.

Att döma av denna iscensättning är legeringen mellan öst och väst tämligen mild. De interfolierade danserna med sina mjuka rörelser i svepande kostymer av antikt snitt och det rökelsekar av porslin (som placeras vid gravar) som svingas som entrébiljett till underjorden må höra öst till, men i övrigt är det en högst igenkännbar Gluck som hörs och syns. Confidencens kulisser får suggestivt bistånd av eldsflammor à la 1700-tal när Orfeus tar sig förbi de krälande lemurerna och andarna, som även sjunger och rör sig mjukt strax ovanför scengolvet.

Solisterna är som sagt på väg i sina karriärer, där countertenoren Terry Lee som Orfeus har ett gott röstmaterial, även om tekniken ännu inte är riktigt på plats. Säkrare är den ständigt leende Amor, Charlene Lee, en sopran med fin styrka. Det är efter pausen som det hettar till med Eurydike, Esel Kims sopran är stark, fokuserad och har en mogen karaktär som gör att spelet lyfter, trots att regin emellanåt kan tyckas lite väl, ja, okomplicerad. Att Orfeus sätter handen för ansiktet medan Eurydike springer runt efter honom hade i alla fall jag förväntat mig få en mer stiliserad koreografi; i Pekingoperan finns det ju gott med inspiration för sådana uttryck. Möjligen vill man hellre närma sig det västerländska.

Dirigenten Isaac Droscha gör vad han kan med ensemblen Rebaroque. De ständiga generalpauserna är möjligen till solisternas gagn, men varken svikt eller samlad klang lyckas han locka fram ur det lilla kapellet.

Claes Wahlin