Tosca på Folkoperan

Giacomo Puccinis opera Tosca var vid premiären i Rom ingen kritikersuccé, men publikt var det en lyckad premiär som gick av stapeln i mitten av januari 1900. I december året före inleddes det katolska jubelåret, anarkister hade hotat att bomba teatern, vilket ledde till att premiären sköts upp en dag. I Puccinis opera är handlingen som bekant förlagd till det föregående sekelskiftet, ett dygn år 1800, med den tidens schismer mellan bonapartister och italienska republikaner. På Folkoperan 125 år efter Puccinis opera möter vi en legering av dessa tidssnitt, jämte vår egen tids akuta brist på fred.

Magdalena Åbergs naket blygråa scenografi är som tunga murar som både skyddar och döljer, fängelse, krypta eller fästning. Den sparsamma rekvisitan – några tunna metallmöbler, penslar, en kniv, ett fribrev – följer färgskalan, liksom kostymerna i neutrala färger med enstaka accenter som pekar både bakåt och framåt i tiden. Toscas symboliskt blodröda klänning i andra akten är ett undantag.

Puccinis operor är notoriskt svåra att möblera om, det raska tempot och alla detaljer kräver extraordinära grepp för att skilja ut sig från andra iscensättningar. Eirik Stubøs regi är heller inte alls radikal, snarare understryker han några motiv, som våldet. Tosca tar inte en liten brevkniv och stöter i Scarpias bröst, utan här får hon tag i en nyvässad armékniv och hugger honom tre gånger. I andra akten brukar Cavaradossi bara visas upp lagom blodig för att hinna sjunga ut sina protester. Här släpas han upp och läggs blodig på golvet framför Tosca. Och i tredje akten avrättas han summariskt med ett nackskott.

Ett annat, mer intressant, motivkomplex är konsten och makten. Vi känner väl första aktens sorglöse Cavaradossi som i andra blir en motståndshjälte och i tredje är beredd att möta martyrdöden. Lika bekant är Tosca som har levat för konsten ända tills Scarpia gör henne till angivare och kräver hennes kropp i utbyte mot Cavaradossis liv. De här rörelserna får skarpa konturer i några detaljer, som att Scarpias fribrev till Tosca hämtas från ett notställ eller att hon inte tänder ljus kring hans lik och placerar ett krucifix på hans bröst. I stället är det hennes inbillade rival Attavantis solfjäder som placeras på liket, som har hon antingen fått religiösa dubier eller också begravt svartsjukan. Att orkestern efter att i första akten ha synts på scenens båda sidor därefter försvinner bakom fonden är en annan detalj som kan tolkas som att konsten förtrycks av makten.

Realismen – Puccini och tidens verismo – är alltså inte avvisad på Folkoperan. Dessvärre är den svenska översättningen (Tuvalisa Rangström med inspiration av Sven Nybloms gamla översättning från 1904) lite väl prosaisk (Cavaradossi: ”Jag måste jobba”), vilket gör att spelet kan kännas onödigt samtida. Toscas svartsjuka är så att säga en modern sådan, och de religiösa dubier som yttras landar inte riktigt i spelet.

Man har två sångarlag för huvudrollerna. I det första dominerar Marcus Jupithers mäktiga baryton. Han gör en Scarpia av hög klass, en opolerad maktmänniska som sceniskt dominerar och som – intressant nog – när Tosca sjunger sin ”Vissi d’arte” i hans knä får något nästan ömt i blicken, som är det några mänskliga rester nere i hans svarta själ som börjar röra på sig. Elisabeth Meyer har en mjuk och fokuserad sopran och kan låta Tosca skifta mellan svartsjuka, ilska och förtvivlan. Spelet med Per Lindströms Cavaradossi var inte riktigt på plats på premiären, de hittar väl fram så småningom. Jag hoppas att också hans förvisso kraftiga tenor kan putsas i kanterna. Den är lite väl grov i många stycken.

I den rollen lyckas Kjetil Støa bättre. Hans stämma har också kraft, men den är jämnare och mer rundad i karaktären liksom spelet mot Denise Becks Tosca som är mer övertygande. Becks sopran må ha lite mycket vibrato i mellanregistret, men tar sig vartefter, och hennes ”Vissi d’arte” framfördes med utsökt inlevelse. Peter Kajlingers Scarpia har inte samma imposanta klang som Jupithers, men ger å andra sidan rollen en mer slipad karaktär, som sockerdragerad ondska.

Slutligen har vi orkesterklangen. Henrik Schaefer dirigerar sin omarbetning med god känsla och balans, men avsaknaden av stråksektionen till förmån för brass och träblås gör att klangen emellanåt blir lite väl hård, metallisk är väl rätt ord här. Ofta fungerar det utmärkt, som i ”Te Deum” eller i finalen, men den mjuka klangbädd som ska lyfta solisterna blir mer av ackompanjemang, något som naturligtvis förstärks av att orkestern befinner sig bakom solisterna.

Claes Wahlin