Den tyske basbarytonen Siegmund Nimsgern har avlidit 85 år gammal. Denne saarländare utbildade sig i sång vid Hochschule für Musik i Saarbrücken. Debuten ägde rum som Lionel i Tjajkovskijs Orleanska jungfrun 1967 på Saarländisches Staatstheater i Saarbrücken. Från och med 1971 var han under tre år engagerad vid Deutsche Oper am Rhein (Düsseldorf/Duisburg). Efter sitt internationella genombrott som Amfortas i Parsifal på Covent Garden i London 1973 var Nimsgern en eftertraktad sångare vid ledande operascener i Wien, München, Milano, Paris, New York och San Francisco.
Nimsgern var en lysande gestaltare av dystra och skurrila rollfigurer som han utarbetade minutiöst med sin stora gestaltningsförmåga. Här följer några av dem: Kaspar i Friskytten, Don Pizarro i Fidelio, Lord Ruthven i Marschners Vampyren, skurkrollerna i Hoffmanns äventyr, Telramund i Lohengrin, Klingsor i Parsifal, Scarpia i Tosca, titelrollerna i Riddar Blåskäggs borg och i Hindemiths Cardillac. När Nimsgern gestaltade Scarpia i Chicago jämfördes hans tolkning med Tito Gobbis.
När Bayreuthfestspelen skulle uppmärksamma hundraårsdagen av Richard Wagners död 1983 satte Peter Hall upp Nibelungens ring. Här gestaltade Nimsgern alla tre Wotanrollerna, första året under Georg Soltis ledning. Jag såg denna Ring året därpå, då med Peter Schneider som dirigent. Jag minns en mycket kraftfull Wotan. Senare kom Nimsgern att gestalta Alberich med kanske ännu större emfas.
Siegmund Nimsgerns röst finns bevarad i en mängd kompletta operainspelningar, som t.ex. Alberich i Marek Janowskis Ring, Telramund i två inspelningar med både Solti och von Karajan, Don Pizarro i Fidelio under Kurt Masurs ledning, två inspelningar av Riddar Blåskäggs borg, där den med Tatiana Troyanos under Pierre Boulez måste lyftas fram, och Klingsor i Parsifal mot Peter Hofmann och Dunja Vejzovic under von Karajans ledning.
I en av mina favoritinspelningar av Humperdincks Hans och Greta gör Nimsgern Pappan och Elisabeth Söderström den dumsluga Pepparkakshäxan. I Flotows opera Martha på RCA får han också visa prov på sin komiska sida i rollen som Tristan, kusinen till Martha – här i ett roligt samspel med en lysande Lucia Popp.
Även konsertrepertoaren var omfattande och här kan nämnas inspelningar av Bachs Juloratoriet (Harnoncourt) och H-mollmässan (Rilling) samt Haydns Skapelsen med Solti.
Förutom Wotanrollerna upplevde jag också Nimsgern som Jago i Otello mot Plácido Domingo och Margaret Price på Wiener Staatsoper 1982. Och jag minns än i dag en läskig gestaltning av denna lismande och skrupellösa rollfigur. En annan Verdiroll som Nimsgern utförde med ackuratess var Amonasro i Aida.
Efter avslutad karriär innehade Siegmund Nimsgern en gästprofessur vid Hochschule für Musiktheater både i Salzburg och Saarbrücken. Han bodde i sin hemort Saarbrücken under hela sin karriär, och det var också där han avled. En världsledande och mycket betydande sångare har gått ur tiden.
Sören Tranberg