Hon var mörkhyad och kvinna i en tid som präglades av motsättningar och rasförtryck, men hennes röst skulle komma att bära henne livet ut. Läs en fascinerande berättelse om mod och styrka i en tid när operascenen var under stark förändring.
I slutet av 1800-talet genomgick operascenen i USA betydande förändringar med en ökning av antalet operakompanier och ett växande intresse för samtida tolkningar i modern tappning. Det var i dessa tider som den afroamerikanska kvinnan Sissieretta Jones slog igenom med en häpnadsväckande röst och stor talang.
Tidigt musikintresse
Matilda Sissieretta Joyner Jones föddes år 1868 i Portsmouth, Virginia, och avled 1933 i Providence, Rhode Island. Hon är en pionjär inom amerikansk musikhistoria, inte minst som den mest framstående afroamerikanska operasångaren under sin tid. Hennes röst, scenkarisma och mod att trotsa rasbarriärer gjorde henne till symbol för konstnärlig excellens och social förändring i en tid präglad av segregation och diskriminering. Man kan alltså konstatera att det fanns en kamp mot raskonventioner och orättvisor på den tiden.
”Hennes röst, scenkarisma och mod att trotsa rasbarriärer gjorde henne till symbol för konstnärlig excellens och social förändring i en tid präglad av segregation och diskriminering.”
Sissieretta Jones flyttade med sin familj till Providence i Rhode Island när hon fortfarande var barn. Hennes far, Jeremiah Joyner, var en före detta slav som blev metodistpredikant och modern, Henrietta Beale, hjälpte till att försörja familjen som tvätterska. Det musikaliska intresset väcktes tidigt och Jones började sin formella sångutbildning vid Providence Music Academy. Enligt lite osäkrare källor fortsatte hon sina studier vid The New England Conservatory of Music i Boston. Trots att hon inte fick tillgång till samma resurser och uppbackning som sina vita kolleger imponerade hon med en unik sopranröst och utvecklade snabbt en sångteknik som skulle komma att ge henne en stark pondus inom musikvärlden.
Framgångsrika år
I juni 1892 blev hon också den första afroamerikanska kvinnliga sångare som fick möjlighet att sjunga på Music Hall i New York, som året därpå döptes om till Carnegie Hall. Här framförde hon Gounods “Ave Maria” och Verdis “Sempre libera” ur La traviata.
Samma år blev Jones också inbjuden av president Benjamin Harrison att uppträda i Vita Huset. Under sina år som sångare skulle hon komma att uppträda för fyra amerikanska presidenter – Harrison, Grover Cleveland, William McKinley och Theodore Roosevelt samt för den brittiska kungafamiljen.
Sissieretta Jones karriär tog fart under 1880-talet då hon började framträda vid olika konserter och välgörenhetstillställningar. Hon turnerade också i Karibien mellan 1888 och 1890 som ledande sångare i gruppen Fisk Jubilee Singers.
Det stora genombrottet kom 1892 då hon uppträdde vid Grand Negro Jubilee i New Yorks Madison Square Garden inför en publik på 75 000 åhörare. Hon sjöng bland annat “Swanee River” och avsnitt ur La traviata.
Ett par år senare, den 23 januari 1894, bjöd den tjeckiske kompositören och dirigenten Antonín Dvořák in Sissieretta Jones som solist under välgörenhetskonserten för New York Heralds ”Free Clothing Fund” i Madison Square Garden Concert Hall, där hon bland annat medverkade i Rossinis Stabat Mater.
Inledde en internationell karriär
Under 1890-talet inledde Jones en internationell karriär, men hon förblev utestängd från den elitistiska musikvärlden. Trots att de stora operahusen i USA inte var öppna för afroamerikanska artister vid denna tidpunkt lät Sissieretta Jones sig inte stoppas. Hon fann andra vägar till framgång genom sin inre övertygelse, vilket gav henne både respekt och uppskattning.
Jones förblev en stark frontfigur i kampen att få utöva sin konst och lyfte samtidigt fram det kvinnliga perspektivet på ett briljant sätt.
För att navigera i en högst konventionell musikindustri som var föga välkomnande skapade hon “The Black Patti Troubadours”, ett resande sällskap som kombinerade klassisk musik och spirituals med populär underhållning som akrobatik och scenkonst.
Namnet anspelade på den världsberömda vita sopranen Adelina Patti, vilket var både ett marknadsföringsknep och svar på samtidens rasförtryck. Med sitt sällskap reste Jones över hela USA, Europa, Australien och Afrika, även Asien. De uppträdde både för svart och vit publik i en tid när segregationen påverkade vilka ställen de kunde uppträda på. Sissieretta Jones, som levde för musiken, lät sig dock inte stoppas av sådana hinder, hon fortsatte.
Sissieretta Jones var inte bara en av de mest framstående färgade operasångarna. Hon blev också en av de högst betalda i sin kategori. Enligt källor översteg hennes årliga inkomst mer än 20 000 amerikanska dollar, vilket var en ansenlig summa.
Strävade efter excellens
Jones framhöll ofta sin identitet som klassiskt skolad sångare och vägrade sjunga ragtime eller vaudevillesånger, trots kommersiella påtryckningar. Hon ville inte reduceras till underhållare utan insisterade på att bli betraktad som en seriös artist. Det var ett modigt ställningstagande för en mörk kvinna i den amerikanska offentligheten under den tiden.
Hon mottog även medaljer och utmärkelser från internationella dignitärer. Trots dessa hedersbetygelser förblev hon i stort sett utestängd från etablerade institutioner. Jones uppträdde exempelvis aldrig på Metropolitan Opera i New York.
Lämnade ett imponerande eftermäle
Sissieretta Jones drog sig tillbaka från scenen 1915 när gruppen upplöstes och levde åter i Providence under den sista delen av sitt liv. Hennes död 1933 möttes med relativt lite uppmärksamhet i den breda dagspressen, vilket speglar hur afroamerikanska prestationer ofta marginaliserades.
Jones betydelse har emellertid fått ett allt större erkännande i efterhand. Hon har lyfts fram som en föregångare till senare generationer av färgade klassiska sångare, såsom Marian Anderson, Leontyne Price, Grace Bumbry och Martina Arroyo. Genom sin kompromisslösa hängivenhet till konsten och sin kamp mot rasism bidrog Jones till att omdefiniera vad det innebar att vara en afroamerikansk kvinna och konstnär i en tid då båda dessa identiteter var föremål för marginalisering. Tyvärr finns ingen efterlämnad inspelning av Sissieretta Jones röst, utan vi får hålla till godo med historiska arkiv och återberättelser.
Cecilia Bolter