Saint-Saëns: Déjanire
Aldrich, Dran, Constans, Boutillier, Dowsley. Chœur de l’Opéra de Monte-Carlo, Orchestre Philharmonique de Monte-Carlo/Yamada
Palazzo Bru Zane BZ 1055 [2 CD]
Distr: Naxos
Skivmärket Palazzo Bru Zane fortsätter i sina numrerade exklusiva operautgåvor att beta av Camille Saint-Saëns flitiga operaskivande. En imponerande corpus av tretton operor, som i kontrast till hans så välbekanta klassiker Simson och Delila är märkvärdigt okända.
Den senaste utgåvan utgörs av hans sista opera Déjanire som hade urpremiär 1911. Likt den samtida kollegan Jules Massenet delar Saint-Saëns, så här i 1900-talets första decennium, kärleken till antika monumentala ämnen. Här gäller det en välkänd hjälte, Herakles, vars passion leder till kärlekskval och tragiskt slut och som även har opera behandlats av Cavalli och Händel.
Saint-Saëns hade redan tidigare på 1890-talet använt ämnet i scenmusiken till Louis Gallets tragedi Déjanire, som uppfördes till invigningen av en amfiteater efter romerskt antikt mönster i Béziers. Saint-Saëns hade bestämt sig för att sluta skriva opera. Men när han tio år senare fick erbjudande från Monte Carlo-operan omarbetade han scenmusiken till en genomkomponerad opera.
Ur myten om Herakles tolv storverk samt diverse antika förlagor, bland annat Sofokles tragedi De trakiska kvinnorna och Ovidius Metamorfoser, hämtade dramatikern Louis Gallet och Saint-Saëns stoff till ett libretto liknande en tragedi av Racine. Herakles, som på uppdrag av kung Eurystheus hemför det erymantiska vildsvinet, dödar kungen och erövrar hans land. Herakles, som är gift med Déjanire, älskar Eurystheus dotter Iole som älskar och är älskad av Filoktetes. Déjanire försöker med hjälp av en förtrollad klädnad få tillbaka Herakles kärlek, men när Herakles vid det tilltvingade bröllopet med Iole tar på sig klädnaden fattar den eld och Herakles dör en kvalfylld död.
”Som i de tidigare nyupptäckta operorna visar sig Saint-Saëns även här vara en mer närvarande och dynamisk operakompositör än den något tungfotade Simson och Delila låter ana.”
Som i de tidigare nyupptäckta operorna visar sig Saint-Saëns även här vara en mer närvarande och dynamisk operakompositör än den något tungfotade Simson och Delila låter ana. Dialogen flyter fram engagerat och dramatiskt med öppenhet och flexibilitet i textbehandlingen, som endast överträffas av kollegan Massenet. Musiken är av bästa Saint-Saëns-märke med genomarbetad, nyanserad orkestersats, idérikt med tacksamma partier för samtliga roller.
Här finns också en hel del dissonanta och grövre harmonier, ovanligt för Saint-Saëns eleganta och vältrimmade stil. Detta kräver en stegrad expressionistisk röstpotential som ibland fattas hos sångarna. Men även om rösterna inte alltid tillhör de mest karismatiska gör samtliga sina partier ändå uttrycksfullt.
Bäst är amerikanskan Kate Aldrich i titelrollen med mogen klangfull mezzo och stark inlevelse – textbehandlingen lämnar dock mycket övrigt att önska. Julien Dran har väl inte de herkuliska tenormuskler som partiet kräver men är alltid adekvat välsjungande och dramatiskt övertygande. Jérôme Boutillier är engagerad som Herkules lycklige rival Philioctète (Filoktetes) och Anaïs Constans som Iole ger oss ljuvliga stunder i ett par av Saint-Saëns vackraste sopranarior. Anna Dowsley som sierskan Phénice framsäger sina spådomar i mäktiga kontraalt-fraser.
Kazuki Yamada leder Monte Carlo-operans kör och orkester med säker hand och får fram samtliga godbitar ur detta Saint-Saëns sista operapartitur.
Erik Graune
