Intervju Josefine Mindus

OPERAS Sören Tranberg intervjuade sopranen Josefine Mindus, som i somras medverkade i Drottningholmsteaterns uppsättning av Telemanns opera Orpheus. Mindus är engagerad vid Hessisches Staatstheater i Wiesbaden. Merparten av sin utbildning fick hon i Tyskland, där hon också varit bosatt de senaste åtta åren. 

Har du musikaliskt påbrå hemifrån?

 – Nej, men det finns ett stort musikintresse i familjen. Ingen är yrkesaktiv som musiker, men min mamma spelade piano och min morfar var intresserad av opera.

Hur ser din utbildningsväg ut?

– Jag spelade piano och fiol som barn och gick sedan på Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Jag var väldigt dålig på att läsa noter, men hade ett bra gehör och på den vägen lärde jag mig sångerna i skolan. Konsten att öva lärde jag mig mycket senare, när jag var yngre var jag alldeles för otålig för det. Under gymnasiet blev jag intresserad av komposition och sökte mig till Tonsättarskolan i Visby. Det var en öron- och ögonöppnare och här insöp jag mycket kunskap. Men att komponera musik är ett ensamt yrke, så jag började redan i Visby att fundera kring om jag kanske ville satsa mer på att bli en utövande musiker. 

– Jag sökte således in till musiklinjen på Vadstena folkhögskola men kom inte in. Det blev i stället ett år på Lilla Akademien i Stockholm. I början var jag väldigt besviken för att jag inte kom in på mitt ”förstahandsval”, men året på Lilla Akademien visade sig vara en skänk från ovan. Jag lärde mig väldigt mycket under det året och knöt otroligt fina kontakter. 

– Jag har fått många nej under min utbildning och karriär och även fast det är jobbigt när det händer, är jag tacksam för alla alternativa vägar det har lett mig till. 

Men sedan kom du in på Vadstena folkhögskola …

– Ja, och det var två år på en helt fantastisk skola. Här blev jag förälskad i romanser och lieder. Här fick jag dessutom möjligheten att tillsammans med Richard Sandblom komponera barnoperan När värdshuset Lyckosten fick annorlunda besök, som bygger på texter av Lennart Hellsing. Operan spelades på Vadstena gamla teater för förskolebarn och det blev en stor succé.

– Efter Vadstena sökte jag till Musikhögskolan i Stockholm, men gick inte ens vidare till andra omgången. Jag blev väldigt nedslagen av det men insåg att det kanske var ett tecken att söka sig någon annanstans. Jag sökte in till Hochschule für Musik, Theater und Medien i Hannover och kom in där i stället. Det är en fenomenal skola med jättebra och kompetenta lärare och studenter – inte minst pianisterna, vilket är väldigt fördelaktigt för någon som gillar att sjunga romanser.  

Och innan du blev färdig med utbildningen i Hannover blev du antagen vid operastudion vid Komische Oper i Berlin.

– Ja exakt, jag var en del av Operastudion åren 2020–23. Opera hade inte riktigt varit min grej innan, men nu hade jag – lite av en slump – hamnat helt rätt. Komische Oper är en progressiv operascen som utmanar sin publik och den ligger helt rätt i tiden. Barrie Kosky var operachef när jag började där och här debuterade jag som Papagena i Trollflöjten. Under studietiden fick jag även göra bland annat Zerlina i Don Giovanni, första nymfen i Rusalka, Atalanta i Xerxes och Euridice i Monteverdis Orfeo. Jag fick väldigt mycket tid på scen i Berlin och det tror jag är den bästa skolan man kan få.

”Det är lite snoffisigt om man jämför med Berlin men det är samtidigt billigare att bo här.”

Och din svenska debut gjorde du sommaren 2022 på Vadstena-Akademien. 

– Det stämmer. Jag gjorde Bess i Missy Mazzolis Breaking the Waves – en svår roll att gestalta eftersom hon mår dåligt rent psykiskt och när man spelar en sådan karaktär spiller det lätt över i ens privatliv. Men jag älskade att sjunga den rollen, den är så välskriven och kom i rätt tid för mig. 

Så här skrev Claes Wahlin i sin recension i OPERA nr 4/2022: ”Josefine Mindus är fenomenal i rollen som Bess. Hennes sopran är väloljad för varje känsloläge och den sceniska insatsen visade skådespeleri av hög klass.”

Vilka regissörer och dirigenter har betytt mest för dig hittills?

– Det finns så många men någon jag tänker spontant på är Damiano Michieletto. Han regisserade när jag sjöng Amor i en nyuppsättning av Glucks Orfeus och Eurydike vid Spoleto-festivalen, som också blev min Italiendebut. På pappret är Amor en lätt roll, men jag hade svårt att greppa karaktären. Jag var nervös och kände press att leverera. Men Michieletto såg hur jag kämpade och tog sig tid för mig. Han fick mig att ta rollen och Amors uppgift i operan på fullaste allvar och gav mig tips och tricks som jag har burit med mig i varje produktion jag gjort efter det.

– Bland dirigenter vill jag lyfta fram Vladimir Jurowski. Det är en dirigent som har enorm respekt för sina musiker och som således får respekt tillbaka. Sedan finns det många andra musiker som jag står i tacksamhetsskuld till, inte minst instuderare och repetitörer.

Du har ingen agent?

– Nej, inte för tillfället. Det kan vara besvärligt att representera sig själv men det finns också fördelar, exempelvis att man får behålla hela gaget själv. Jag vill gärna hitta någon att samarbeta med, men det ska vara rätt personer och det får gärna ta lite tid. Som tur är har jag mentorer som t.ex. tenoren Erik Årman. Honom kan jag alltid rådfråga om jag är osäker.

Hur studerar du in en roll?

– Jag börjar med att översätta texten. Inget går om jag inte vet vad jag sjunger. Musiken lär jag mig ofta snabbt. Sen finns det såklart verk som är mer komplexa och kräver mycket mer tid, som exempelvis när jag gjorde Gepopo i György Ligetis Den stora makabern i Wiesbaden. Men jag älskar den sortens utmaningar! Nyligen sjöng jag Brett Deans andra stråkkvartett And once I played Ophelia. Det är en 20 minuter lång vansinnesscen för sopran som tog väldigt lång tid att nöta in. Men som tur är ska jag sjunga den igen på Komische Oper i vår, fast den här gången i orkesterversionen – så det var verkligen mödan värt, inte minst för att verket är helt fantastiskt. 

Har du några önske- och drömroller?

– Jag skulle gärna vilja sjunga titelrollen i Alban Bergs Lulu, men det måste ligga längre fram. Gärna Zerbinetta i Ariadne på Naxos. Med nöje äldre musik! Det var en stor dröm som gick i uppfyllelse när jag nu i somras fick sjunga i Orpheus på Drottningholmsteatern. Sen har jag många orkesterverk på önskelistan. Att få sjunga med någon av våra svenska symfoniorkestrar skulle vara helt fantastiskt. 

Vilka erfarenheter tar du med dig från Drottningholmsteatern?

– Drottningholmsteatern är en helt magisk plats. Jag provsjöng på teatern förra året och då sa jag till mig själv att om det här blir enda gången jag får sjunga här, så är det helt okej! Men det var ju väldigt roligt att sedan få en roll och i ett så mångfacetterat verk som Orpheus. Francesco Corti är en magisk musiker och dirigent och Elena Barbalich var en mycket inspirerande regissör. Stämningen generellt har varit fin, allt från scenarbetare till sångarkollegerna. Det har varit en riktig drömsommar.

Hur håller du dig i form?

– Jag har vanligtvis rätt strikta rutiner kring träning, kost och sovrutiner men i sommar har det varit lite mer avslappnat med sena kvällar och kalas – men det är också viktigt. När det gäller det vokala är det allra mest essentiella att jag är väl förberedd. Då kan jag göra nästan vad som helst känns det som.

Nu bor du permanent i Wiesbaden. Trivs du där?

– Det är en vacker stad med gamla hus omgivna av vinberg. Det är lite snoffisigt om man jämför med Berlin men det är samtidigt billigare att bo här. Även fast mitt kontrakt bara är på två år har jag beslutat mig för att verkligen gå ”all in” i min lägenhet. Jag skruvar och bankat i alla väggar som pryds av en brokig samling tavlor. Jag tycker det känns viktigt att rota sig så mycket man kan, även om saker är tillfälliga. 

Vilka roller gör du under den kommande säsongen?

– Min första roll för säsongen blir Ännchen i Friskytten. Det ska bli roligt. Sen gör jag titelrollen i Rimskij-Korsakovs Snöflickan och Näktergalen i Walter Braunfels Die Vögel. Och i vår ska jag äntligen få sjunga Despina i Così fan tutte. 

Sören Tranberg