Il Trionfo del Tempo e del Disinganno med Göteborg Baroque på Stora Teatern i Göteborg

Vokal- och instrumentalensemblen Göteborg Baroque har sedan grundandet 2003 verkat för barockmusik på hög nivå och framfört såväl de stora, välkända verken som mindre kända musikaliska pärlor. Med en sådan pärla, oratoriet Il Trionfo del Tempo e del Disinganno (Tidens och Insiktens triumf), öppnar de säsongen på Stora Teatern i Göteborg.

Vilken väg ska Skönheten välja, Njutningens eller Insiktens och Tidens? Detta är kärnfrågan i Georg Friedrich Händels allra första oratorium, med libretto av kardinal Benedetto Pamphili, som uruppfördes i Rom 1707. I denna allegoriska moralitet symboliserar den flyktiga Skönheten också människan, som försöker hitta meningen med livet. Titeln avslöjar hur det slutar.

Göteborg Baroque har här valt att göra en scenisk version av oratoriet, i samarbete med regissören Clara Svärd. Scenbilden är enkel och vacker, med en varmgul barockinspirerad fond av Charlotte Heyman. Tomas Heyman står för ljus och den mycket sparsmakade scenografin. Sångarnas kostymer av Anna Kjellsdotter är även de inspirerade av barocken, svepande och voluminösa i siden och tyll.

Musikerna sitter på scenen med den konstnärlige ledaren Magnus Kjellson som traditionsenligt spelande ledare vid ensemblens världsunika claviorganum i mitten, som blir en del av scenografin. Samspelet är energiskt och tryggt, spelglädjen påtaglig. Att få sjunka in i den varma, mjuka klangen från de tidstrogna instrumenten är som balsam för öron och själ.

Detta är musik av den unge Händel, bara 22 år gammal, men det virtuosa verket innehåller flera stycken som han senare skulle återanvända i andra verk, bl. a. i operorna Julius Caesar (1724) och Rinaldo (1711), där den vackra arian ”Lascia la spina, cogli la rosa” (Lämna törnet, plocka rosen) dyker upp som den berömda ”Lascia ch’io pianga” (Låt mig få gråta).

”Även om detta är en scenisk konsert och inte en operaföreställning skulle det behövas ett tydligare regikoncept.”

Sången klingar vackert och habilt i de många virtuosa ariorna, särskilt hos Ingrid Berg som sjunger Skönhetens större parti med bärighet i sin lätta, klara sopran. Men ambitionen att plocka fram oratoriets klart dramatiska kvaliteter och skapa ett virvlande musikdrama håller tyvärr inte. Även om detta är en scenisk konsert och inte en operaföreställning skulle det behövas ett tydligare regikoncept.

Regissören gör i programtexten intressanta analyser av de olika karaktärerna, något som dock inte går fram i det sceniska uttrycket, vilket framför allt i den första delen präglas av en påfallande långsamhet och likformighet. En stor teatersalong och färgrika, svepande kostymer kräver betydligt mer av den sceniska gestaltningen, och detta tydligt dramatiska verk blir onödigt tråkigt på scen. Vad ska regin tillföra, vilken sorts föreställning vill man göra?

Händels musik innehåller en hel del roliga detaljer och överraskningar, inte minst vad gäller harmoniken, som skulle kunna plockas upp, användas och kommenteras sceniskt. Här finns utrymme att med enkla medel ta ut svängarna betydligt mer genom att variera tempo och energi, att använda rummet, musiken och gestiken för att skapa kontraster och dynamik och lyfta fram dramat.

Att regissören enligt programmet har lång erfarenhet av rörelseträning för opera- och musikstudenter märks dessvärre inte alls. Sångarna rör sig mestadels lite vilset på scen och verkar regimässigt ha lämnats i sticket, kanske har tiden inte räckt till. De lyckas inte riktigt skapa undertexter och riktningar på egen hand för att fylla sina mastiga da capo-arior med innehåll, vilket gör att diskrepansen mellan sången/musiken och skådespeleriet blir för stor.

Göteborg Baroque bjuder på en vacker kväll med välklingande och spännande musik, och att ta steget till sceniska produktioner är berömvärt. Det ska bli intressant att se vad som följer härnäst. 

Själv tar jag med mig Njutningens uppmaning att lämna törnet och plocka rosen. 

Mia Rådström