Donizettis ungdom på dvd

Vilken är den mest uppförda operan i historien – Carmen, La traviata, La bohème? Vilken är den mest uppförda operakompositören – Verdi, Puccini, Mozart? Svåra frågor, kanske omöjliga att svara på, men om man ställer frågan: Vilken operakompositör har de flesta uppförda verken, då skulle svaret bli ganska enkelt. Den som har skapat de flesta uppförda operaverken är Gaetano Donizetti, antagligen tätt följd av Rossini och Händel.

Donizetti var redan under sitt livs glansperiod en av de mest spelade operakompositörerna. Det sägs att man på 1840-talet i Paris kunde höra tolv av hans operor under samma säsong. Under den långa istiden av Donizettimobbning, alltså slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, överlevde knappt en handfull: de komiska operorna Kärleksdrycken, Regementets dotter och Don Pasquale och i viss mån den tragiska Lucia di Lammermoor. Det är operor som fortfarande ligger mycket högt i uppförandestatistik och som inte visar tendenser att sjunka. Inte heller den på 1950-talet inledda så kallade belcantorenässansen verkar ha varit en övergående trend i operakonstens uppförandehistoria. Den ena nyupptäckten efter den andra kommer också att snabbt nå en större publik genom sociala medier, cd och dvd.

Mycket har gjorts, mycket har dokumenterats och snart är väl hela Donizettis väldiga livsverk på ett 70-tal operor i en eller annan form kartlagt och levandegjort. De flesta nyvinningarna gäller ju hans tidiga produktion, alltså ett drygt trettiotal operor, hastigt skrivna under tolvårigt träget ambulerande mellan Venedig, Rom, Neapel och Milano i den operaindustri som rådde i Italien under 1800-talets första hälft. Några dvd-nedslag ur denna period mellan 1818 och 1830, är samtliga utom en av upptagningarna från Donizettifestivalen i Bergamo och visar på ett underhållande sätt den utveckling som ledde till den ”riktige” Donizetti, skaparen av mästerverk som Kärleksdrycken och Lucia di Lammermoor.

Enrico di Borgogna, den tjugoårige Donizettis första uppförda opera i Venedig 1818, blev ingen större succé och lades ner efter några få gånger. Den spelades troligen aldrig igen förrän nästan två sekel senare när – tro det eller ej – Enrico återuppstod i Sverige! Anledningen var att vår främste belcantoexpert musikarkeologen Anders Wiklund genom sin vetenskapliga nyutgåva väckt operan till liv. 

URUPPFÖRANDE I VADSTENA 2012

Vid detta uruppförande i Vadstena 2012 kunde man konstatera att Donizetti redan då behärskade den solida teknik som gjorde att han – till skillnad från de flesta bland hans samtida massproducerande kolleger – alltid undvek de värsta rutinbanaliteterna i sin musik. Man ska därför inte tro att Enrico di Borgogna är ett bortglömt mästerverk. Knappast något av numren har karaktär så att det fastnar i melodiminnet. Operan visar spår av inflytande från det hetaste namnet på den italienska operakontinenten, Rossini, men den påminner i sitt klassicistiska förhållningssätt också om stilen hos hans älskade läromästare och mentor Giovanni Simone Mayr.

Handlingen tillhör operans klassiska grundhistorier. Ovetande om att han är Burgunds rättmätige regent växer Enrico upp i enkla förhållanden i en alpby hos herden Pietro vars hustru dog efter att ha räddat Enrico. Enrico älskar Elisa som vid operans början har försvunnit. Hon har med våld bortförts av den nye härskaren Guido, sonen till Ulrico som tidigare hade störtat Enrico från makten. Operan slutar med att Enrico som rättmätig regent återfår makten och sin älskade Elisa.

Det är värt att påminna om att dvd-utgåvan av operans andra urpremiär från Vadstena-Akademien finns att tillgå på nätet. Clara Svärd har med scenografen Clive Leaver och kostymören Anna Kjellsdotter i denna uppsättning tagit väl vara på den platta och odynamiska scenen i det gamla slottet, med en stram estetisk bildmässig renhet, som ger sångarna goda möjligheter till sånglig känslopenetration (se OPERA nr 4/2012).

Sex år efter Vadstena, vid 200-årsjubilet av urpremiären i Venedig, kommer Enrico di Borgogna till Donizettifestivalen i Bergamo. Här har man slagit på stort med en för ovanlighetens skull nästan helitaliensk ensemble (undantaget är den sydafrikanske tenoren Levy Sekgapane) med stjärnor som Anna Bonitatibus som Enrico och Sonia Ganassi som Elisa. Verket spelades på den nyrestaurerade 1800-talsteatern i gamla stan Teatro Sociale. 

Regissören Silvia Paoli och scenografen Andrea Belli låter handlingen utspelas på en pastischartad 1700-talsteater med många metateatrala och fyndigt ironiska inslag. Sonia Ganassi är inget oskyldigt offer och gör en underbart frodig primadonneparodi av den tillfångatagna Elisa. En rolig krumelur är också den falske hertigens hovnarr Vitale i basen Luca Tittotos gestalt. Mycket bra är också tenorerna Francesco Castoro som Pietro och Levy Sekgapane som Guido. Anna Bonitatibus med sin säreget vibrerande mezzo i byxrollen som Enrico gör Donizettis effektiva och medryckande melodier bättre än de egentligen är, medan dirigenten Alessandro De Marchi med orkestern Academia Montis Regalis och Coro Donizetti Opera ibland har lite svårt med slitningar i tempo och ojämna insatser.

Uppförandet av Enrico di Borgogna blev inget succéartat genombrott och ledde inte till en snabb framgångsrik karriär som för hans samtida kolleger Rossini och Bellini. Inte förrän med sin trettiofemte opera, Anna Bolena, nådde Donizetti den etablerade position som operatonsättare som exempelvis Bellini innehade redan med sin tredje opera.

LA SCALA BANADE VÄG FÖR DONIZETTI

Det går ändå ganska bra för Donizetti så här i början av karriären. Några ordentliga succéer bland hans tio första operor på mindre scener gör att även de större prestigefyllda operahusen vågar satsa på honom. Först ut är La Scala i Milano, på väg att bli Italiens främsta operascen. 

Operan blir Chiara e Serafina (1822) med text av självaste Felice Romani, tidens främste librettist men också känd för att alltid leverera sina texter för sent. Donizetti fick bara tolv dagar på sig att skriva denna helaftonsopera. Kanske är det en av orsakerna till att den blev ett fiasko och att det skulle dröja nio år innan Donizetti åter fick möjlighet att skriva en opera för La Scala. 

Handlingen utspelas på 1500-talet på Mallorca under Karl V:s krig mot Algeriet. Under en seglats har sjökaptenen Don Alvaro, tillsammans med den ena dottern Chiara, tillfångatagits av algerierna och hållits som slavar i tio år. Don Fernando är Alvaros fiende och har under tiden på Mallorca i hemlighet ordnat så att hans försvinnande ter sig som ett landsförräderi. Han har också utnämnt sig till den andra dottern Serafinas beskyddare och planerar att gifta sig med henne för att tillskansa sig hennes arv. Serafina älskar Ramiro och de planerar att gifta sig i hemlighet. Handlingen utspelas efter att Chiara tillsammans med sin far efter ett skeppsbrott befriats och strandat på Mallorca, vilket så småningom leder till systrarnas och faderns återförening och Fernandos straff.

DONIZETTI I MARIN MILJÖ

Chiara e Serafina kommer efter fiaskot inte att spelas förrän exakt 200 år senare i Bergamo. Det är alltså upp till oss dvd-tittare att döma om Donizettis nederlag var orättvist eller inte. Uppsättningen från 2022 på Teatro Donizetti i Bergamo visar definitivt på det förstnämnda. Vi blir förflyttade till en marin miljö med ett myller av sjöfolk, kvinnliga matroser i cheerleaders-shower, pirater och fiskrenserskor – rolig, burlesk och fyndig regi, scenografi och kostym av Gianluca Falaschi. 

Samma energi och goda humör återklingar i orkestern ledd av Sesto Quatrini. Kören och sångarna kommer från La Scala-operans ungdomsakademi i Milano, där samtliga agerar både vokalt och sceniskt som fullfjädrade proffs. Sopranerna Greta Doveri och Fan Zhuo som de bägge systrarna och tenoren Hyun-Seo Davide Park som Ramiro, bara för att nämna några. Det enda stjärnproffset är ingen mindre än Pietro Spagnoli i buffabasrollen Don Meschino – mer behöver inte sägas.

I sitt nästa uppdrag efter Chiara e Serafina ställs Donizetti inför en ännu mer prestigefylld uppgift. Han ska skriva en opera för Italiens främsta operahus, San Carlo i Neapel. Operan blir Alfredo il Grande (1823), en heroisk opera om den anglosaxiske kungen Alfred som på 800-talet kämpade tappert mot de ockuperande danskarna. Och inte gick det bättre nu, Alfredo il Grande blev en flopp trots stjärntenoren Andrea Nozzari i titelpartiet och gavs endast en gång. Orsaken kan bero på en dramaturgisk slagsida. Allt av betydelse har redan hänt i första akten och den andra akten går mycket på dramatisk tomgång.

När man tar del av den första upptagningen från Bergamo glömmer man detta. Vad vi får är en härligt potent och entusiastisk Donizetti som ohämmat frossar i våldsamma marschrytmer, eldiga cabalettor och praktfullt aggressiva körer. Även här har Donizetti, tvåhundra år senare, sin födelsestad att tacka för denna äreräddning. Kanske främst dirigenten Corrado Rovaris som eldar på solister, kör och orkester till en härligt frenetisk sångarfest. 

Den rutinerade belcantotenoren Antonino Siragusa i titelrollen saknar aldrig intensitet. Hans tappra hustru Amalia, Gilda Fiume, är i bästa mening en riktig primadonna, storslagen, kraftfull och vacker i röst och uppenbarelse. Henne vill jag definitivt höra i alla stora belcantoroller. Som trogna anhängare och fientliga danskar kretsar kring kungaparet sjungglada imponerande baryton- och basröster som Lodovico Filippo Ravizza och Adolfo Corrado. Uppsättningen är delvis ironiskt distanserad med många förbigångna element som att stora delar sjungs med uppslagna klaverutdrag, kostymer med parodiska vikingahjälmar och modern smoking. 

I fonden kommenteras föreställningens historiska men också nutida krigiska och kaotiska situationer som stormningen av Capitolium, också nutida där ”shamanen” uppvisar likheter med de danska bärsärkarna.

L’Ajo nell’imbarazzo (1824), som kan översättas med ”läraren i kläm”, speglar i sanning dagens laddade debatt om hur man bäst ska dana unga pojkar till dugliga och framgångsrika män. Markisen Giulio, med dåliga erfarenheter av kvinnor, vill att hans bägge söner ska uppfostras utan någon kontakt med kvinnor, alltså till vad vi i dag skulle kalla incels. Deras lärare Don Gregorio försöker förgäves att plantera faderns uppfostringsmetod på pojkarna, samtidigt som han vill hjälpa dem i deras kärleksbekymmer. Den äldre Enrico är nämligen redan hemligt gift med Gilda och de har en son. Den yngre Pippetto är förälskad i en gammal tjänstekvinna. Efter ett hårt motstånd måste den hjärtlöse och grymme fadern Giulio ge med sig.

L’Ajo nell’imbarazzo kom att bli Donizettis första ihållande succé och man kan förstå varför. Här bryter han mot den ytligt glättiga buffaintrigen och låter mörkare toner framträda, som låter ana den kommande kompositören till de stora tragedierna.

I Bergamo har produktionsteamet, lett av regissören Francesco Micheli (även konstnärlig chef för Donizettifestivalen), förlagt handlingen till ett lätt dystopiskt 2042, där tendenserna i vårt nutida mediesamhälle skruvats upp till frenetiskt buffatempo. Scenografin av Mauro Tinti består av ett antal rörliga plattformar i ett myller av medagerande mimiska gestalter och avatarer. Mycket av handlingen utspelas inför publik på scenen vid videoskärmar eller genomskinliga ipads. Orgie i bylsiga kostymer och 3D-glasögon i plast och starka färger, neonljus dominerar i kostymer – produktionsteamet med många namn inblandade bombarderar oss med en uppsjö av videoprojektioner, bihandlingar och fysiska gags – på scenen säkert festligt med fart och fläkt, vilket dock dvd-formatet knappast kan göra rättvisa åt.

Uppsättningen från Bergamo, som bygger på en vetenskaplig nytvättad version, har två av Italiens främsta bas/barytoner i centrum. I titelrollen som den välvillige men stressade Don Gregorio ses den karismatiske Alex Esposito, som kontrasterar effektfullt mot den rutinerade buffaräven Alessandro Corbelli som pappan. Francesco Lucii har en smal, klangfokuserad tenor, med rak instrumental klang och obegränsad lätthet på höjden. Hans hustru Gilda är Marilena Ruta, en av dessa fullkomligt träffsäkra intelligenta virtuosa sopraner som dessutom alltid är övertygande och som det verkar finnas hur många som helst av i dagens Italien.

Donizettis elisabetanska ring eller Tudorringen brukar den triptyk av operor kallas som baseras på mer eller mindre sanna historier kring den engelska drottningen Elisabet I. Efter att ha legat bortglömda och ospelade i mer än hundra år har just de tre Anna Bolena, Maria Stuarda och Roberto Devereux under de senare decenniernas belcantorenässans framgångsrikt införlivats nära nog i standardrepertoaren och de tillhör numera Donizettis främsta operatragedier. 

Men det finns faktiskt ytterligare en opera som borde ingå i Donizettis fresk över den elisabetanska historien. Il Castello di Kenilworth (1829) skrevs året före genombrottet med Anna Bolena och även om den inte tillerkänns den självständiga originalitet som den senare, visar det sig vara ett moget verk med alla de förtjänster som visar på den habile och vuxet professionelle Donizetti. Några nummer är väl värda att uppmärksammas som Amelias arior (tidigare inspelade av Joan Sutherland) där Donizetti använder sig av glasharmonika, vilket han ju senare införlivar i Lucia di Lammermoors vansinnesscen. Vidare en härlig svartsjukekollision mellan drottningen och Amelia samt en mycket originell kvartett mellan de fyra huvudpersonerna.

Handlingen bygger – med en viss, om än begränsad historisk sanning – på en roman av Walter Scott och centreras kring drottning Elisabet I av England och hennes vistelse på slottet Kenilworth. Elisabet älskar adelsmannen Leicester, som är hemligt gift med Elisabets hovdam och förtrogna Amelia. Han slits mellan sin kärlek till Amelia och viljan att som drottningens favorit få tillgång till den engelska tronen. Amelia uppvaktas brutalt av Leicesters väpnare Warney som, när han blir avvisad, beslutar sig för att hämnas och gör under operans gång flera misslyckade försök att ta livet av henne. Han får Amelia att tro att Leicester har svikit henne, vilket leder till att hon för drottningen avslöjar sitt och Leicesters rätta förhållande. Elisabet förvisar Leicester från sitt hov men kommer så småningom på bättre och ädlare tankar. Hon ger sitt samtycke till Leicesters och Amelias äktenskap, medan Warney fängslas och operan slutar med en hyllning till Englands drottning.

Operan blev trots sångarlag av stjärnartister ingen succé vid sin urpremiär på San Carloteatern i Neapel och glömdes snart bort för att inte återupptas förrän 150 år senare när engelska skivmärket Opera Rara uppförde verket 1977. Föreliggande dvd är från den årliga Donizettifestivalen i Bergamo 2018. Uppsättningen skiljer sig inte sceniskt från gängse belcantoproduktioner i Italien: en statisk regi av Maria Pilar Pérez Aspa och en sparsmakad scenbild (Angelo Sala) med enstaka scenografiska element som förstärker tolkningen (här understryks Amelias hjälplöshet och förnedring genom en stor bur där hon sitter instängd) och praktfulla tidstypiska kostymer med nutida twist i material och skärning. Sångligt kan det knappast vara bättre. 

OVANLIG RÖSTFÖRDELNING

Röstfördelningen är något ovanlig: två sopraner och två tenorer. Jessica Pratt behärskar med sin kristalliskt raka sopran suveränt alla svårigheter och utvecklar så småningom en dramatisk intensitet som inte annars finns hos henne. Carmela Remigio blir ändå navet i en både röstligt och sceniskt gripande och intensiv tolkning. Den 23-årige Xabier Anduaga är ytterligare ett bidrag till den spanskspråkiga tenordominansen i den italienska 1800-talsrepertoaren. Han har det ”squillo” i rösten som visar på en framtida världstenor. Rumänen Stefan Pop är en jämbördig kombattant i det mer dramatiskt barytonala partiet och blir riktigt otäck som Warney. 

Riccardo Frizza leder utmärkt Orchestra & Coro Donizetti Opera i en upptagning som ger betydligt mer operaglädje och tät sångdramatik än man kan vänta sig.

Erik Graune