Written on Skin på Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn

George Benjamins och Martin Crimps (tonsättaren och textförfattaren är noga med att deras namn ska skrivas på jämlikt vis) opera Written on Skin blev en vida omtalad framgång vid urpremiären i Aix-en-Provence 2012. De närmast följande åren spelades den på många håll över hela operavärlden, bland annat i Stockholm 2015. Nu har Benjamins succéopera även nått Danmark, och det gör den i ursprungsversionen från Aix i Katie Mitchells regi och med Vicki Mortimers scenbild, allt uppfräschat av Robin Tebbutt till premiären på Det Kongelige Teaters Gamle Scene vid Kongens Nytorv.

Martin Crimps libretto bygger på en medeltida historia, mest känd från Boccaccios Decamerone, om en äldre herreman som förtrycker sin hustru men oförståndigt nog anlitar en yngre man som ”illuminator”; det vill säga denne ska förhärliga herremannen i en bok med vackra bilder. Den unge mannen, som också ska föreställa en ängel, får ihop det med den förtryckta hustrun, vars make då skär ut ängelns hjärta och bjuder hustrun att äta. Hon tar livet av sig.

Som triangeldrama på operascenen kan det här påminna både om Debussys Pelléas och Mélisande och Zemlinskys Eine florentinische Tragödie, men den markant distanserade framställningen av historien tillsammans med Benjamins musik kan snarare dra tankarna till Brittens The Rape of Lucretia.

Benjamin och Crimp håller verkligen historien på armlängds avstånd, och detsamma gör regissören Katie Mitchell. Tre änglar framträder som moderna scenarbetare och styr det makabert medeltida dramat från ett rum strax intill. Anspelningar om bonuspoäng på flygresor blandas med en dramatik som förutsätter att boktryckarkonsten ännu inte är uppfunnen. Texten har också andra kraftiga och rätt besynnerliga verfremdungseffekter som att scenanvisningarna är inbakade i sångtexten. ”Says the Boy” avslutar till exempel ”The Boy” själv sina repliker.

Mer aktivt engagerad är Benjamins musik. Den understryker inte handlingen à la filmmusik utan bygger på ett klart fängslande vis upp en egen dramatisk och klangsubtil värld med spännande instrumentkombinationer som i sig skapar vitalitet. Bland annat glasharmonika används suggestivt. Evan Rogister accentuerar dramatiken med ett som vanligt briljant spelande Kongelige Kapel.

George Benjamin skriver tacksamt för sångarna, och det gäller inte minst hustrun Agnès parti. Gisela Stille framstår först som böjd, svag och underkuvad, men hon låter kärleken till den unge målaren frigöra Agnès även vokalt. Rösten får blomma ut alltmer mot de mest strålande laserskarpa höjdtoner. Imponerande! Den kanadensiske barytonen Daniel Okulitch gör herremannen, här kallad Beskyddaren/the Protector, med distinkt stämma men kunde kanske ha skapat en litet tydligare rollfigur av denne osympatiske man. 

Otydlig är ohjälpligen ängeln, pojken, katalysatorn, illuminatorn – eller vad vi nu ska kalla den olycksalige ynglingen – och det kan inte Morten Grove Frandsen trots sin klangfulla countertenor göra så mycket åt. Vid premiären i Aix gjordes den rollen av en karismatisk sångare som Bejun Mehta, och jag antar att Benjamin utformade rollen speciellt med tanke på honom.

George Benjamin närvarade själv vid premiären och såg mycket nöjd ut när han tackade för applåderna.

Lennart Bromander